Bakom spegeln

“Mystique: visar finger” hette föreställningen den här gången och Arkadia återkom som gäst, vi gjorde den i augusti 2020, vilket innebar restriktioner. Folk måste sitta glest i salongen och jag tror att det fanns en gräns på femtio personer. Vi körde dubbla föreställningar den här kvällen och tror jag flera gånger under hösten. Det jag egentligen minns mest från den här tiden är att det verkligen började knaka i fogarna mellan medlemmarna i Mystique. Man kunde ju tro att det uppehåll som hade varit sedan i februari och det faktum att vi hade vilat från varandra skulle göra saker och ting bättre, men det var riktigt grinigt här. Grinigheten höll i sig en stor del av hösten. Inte så konstigt egentligen, alla har ju sin bild av hur man vill att en föreställning ska vara och vad Mystique ska stå för. Så kan det vara i en ensemble, vissa grinigheter har jag förståelse för, men andra tycker jag var onödiga. En av hörnstenarna i Mystiques arbete var ju att alla kommer med förslag när vi jobbar med ett nummer och vi provar lite olika saker, sedan har jag som regissör ansvaret att föra arbetet framåt och säga ja och nej till olika saker. Det slutade fungera lite här och var, och det uppstod upprördhet över att ett nummer inte såg ut som man hade föreslagit från början, och att vissa nummer skulle göras på ett visst sätt annars tänkte man minsann hoppa av. Hopplöst att jobba under sådana förhållanden, kan jag tycka.

Inte så mycket nyheter i den här föreställningen förutom att den hölls ihop av en stor röd knapp. Precis vid knappen fanns en skylt med texten: “Rör ej!”. Det är klart att någon tryckte på knappen och genast satte någon musik igång och hela ensemblen störtade in och gjorde någon slags fuldans. Jag minns också att jag och John-Henry experimenterade med att byta roller. Han spelade som vanligt den livströtte servitören som trollar fram min frukost ur skägget, men så plötsligt byttes rollerna och jag blev servitören och John-Henry försöker beställa och får enorma mängder pasta framtrollat ur en påse.

Intronumret var också nytt, vi trollade fram bokstäver på olika sätt. Jag tror att det blev rätt rörigt men till slut kunde man läsa vad bokstäverna blev tillsammans. Vi gjorde nog aldrig om det tror jag för det funkade halvbra. Det bästa med det var egentligen den bild som Olav Holten lyckades ta.

Foto: Olav Holten

Det var också en hel del små fingerborgsrutiner inblandat i föreställningen. John-Henry kom med en kul teknisk lösning på hur man kan handskas med fingerborgar och han blev rejält sur, vilket jag har full förståelse för. Han var av någon anledning inte med på ett antal repetitioner och vi tre andra gjorde klart fingerborgsnumret, men utan honom, när han kom tillbaka var han inte längre med i numret som han hade initierat. Man kan bli sur för mindre. Även inledningsnumret var John-Henrys idé, men det kom en hel del tekniska svårigheter i vägen så vi var tvungna att lösa det på lite olika sätt och det var en hel del bråk om det där numret.

Som tur var så hade vi ju Arkadia som gästartist igen, och han gjorde ett fenomenalt bra jobb som det proffs han är. Han räddade nog delvis den här föreställningen.

Foto: Olav Holten

Plötsligt var vi framme vid slutet på februari 2020 och folk började få rätt våldsamma förkylningar, så till den grad att de måste uppsöka sjukhusvård. Jag repeterade en soloföreställning samtidigt som hette “Ariels skugga” och min regissör blev så våldsamt sjuk att han inte kunde släpa sig ner till teatern, vilket i och för sig var bra eftersom jag höll mig frisk. Vi hade premiär någon vecka efter februariversionen av Mystique och jag var helt slutkörd. “Ögats förräderi” hette Mystiqueföreställningen den här gången och vi hade en riktigt fantastisk gäst; Vadim Savenkov. Vadim har en uppsjö av olika nummer, det ena underligare än det andra, han har en gedigen mim- och dansutbildning i bagaget som han använder på ett väldigt roligt sätt. Vi själva hade ganska många repriser den här omgången, bland annat fick både peruknumret och kontorsnumret med lampan som får liv nya testomgångar. Jag var nog tacksam att det var så, med tanke på min andra förestående premiär.

Vi hade förstås några nya nummer också, bland annat något vi kallade “trollerikoreografi”, det är också ett nummer som har gjorts om på en massa olika sätt varje gång vi har provat det. Numret bygger på en idé av John-Henry. Han står på scenen och upprepar en serie rätt obegripliga rörelser, och i den här versionen kom jag in på scenen och gick ut i gen lika obegripligt. Plötsligt börjar det dyka upp föremål i händerna på John-Henry, de dyker upp ett efter ett och så förstår man att han tidigare gjorde en serie trolleritrick om och om igen, och man förstår att jag kom in och assisterade honom. Det blev en sorts trolleriloop, efter ett tag börjar föremålen försvinna igen och till slut är vi tillbaka där hela numret började. En ruskigt bra idé till ett nummer tycker jag.

Vi hade självklart med ett nytt totalt vansinnigt nummer också, numret hette och heter fortfarande “Chess mess”. Om ni någon gång har sett en pjäs av Ingmar Bergman som heter “Trämålning” eller möjligen den betydligt mer kända filmen han gjorde på samma manus som heter “Det sjunde inseglet” (den handlar egentligen om pesten, så muntert värre!) Den mest berömda scenen i hela filmen är med all säkerhet när riddaren spelar schack med döden. John-Henry kom med idén att vi skulle göra en version av scenen fast med trolleri, så det gjorde vi. Jag spelade döden och John-Henry gjorde riddaren, det blev förstås något som började som en parafras övergick till parodi och slutligen urartade till totalt vansinne. Vi påbörjar schackspelet men efter två drag liknar det mer fia med knuff uppblandat med monopol och andra brädspel. Publiken har haft väldigt roligt varje gång vi har gjort numret iallafall. För den som till äventyrs har sett oss framföra spektaklet så kan jag berätta att det är rätt besvärligt eftersom själva brädet iallafall första gångerna vi gjorde “chess mess” bestod av lösa vita brickor som låg utplacerade på ett bord med svart duk. Jag tror att vi till en början hade någon idé att det skulle hända grejer med själva brädet också, men det blev aldrig riktigt så.

Foto: Arto Airaksinen

Foto nedan: Olav Holten

Vår januariföreställning 2020 innehöll en hel del, rätt mycket underligt material, jag vet knappt var jag ska börja. Jag kanske får börja som vanligt och säga att showen hette “Sargasso” och att fantastiska Galina var vår gäst. Jag gillar Galina hon har några nummer som är helt makalösa, otroligt visuella och magiska, dessutom är hon otroligt trevlig och jag tror att hon kom en dag tidigare och repade med oss så hon var nog ovanligt inblandad i det vi gjorde. Showen hette som sagt “Sargasso” och hade någon sorts nautiskt tema eller åtminstone vatten och vad som kan göras med det. Vi hade bland annat med två uppblåsbara simbassänger, ni vet sådana som barn kan leka i. Vi hade med två stycken och jag minns banne mig inte hur men jag har för mig att vi trollade fram John-Henry ur dem genom att lägga ihop dem som en dubbelmacka. John-Henry och jag gjorde senare ett nummer där John-Henry trollar fram små glaskulor eller rättare sagt de rasar ur hans kläder, efter att först ha trollat fram några enstaka kulor som jag skulle lägga i en glasburk formligen forsade de fram. En sorts parafras på ett nummer Topper Martyn brukade göra

Vi gjorde en del annat också, det här var första gången såvitt jag vet som vi gjorde “Skrivbordsnumret”. Numret är nästan omöjligt att beskriva, men det består delvis av att min karaktär ska sätta sig vid ett skrivbord och en av hans armar hänger inte riktigt med utan blir hängande kvar tills den blir meddragen till skrivbordet där skrivbordslampan får eget liv och börjar ta över allting och till slut min figurs liv. John-Henry spelade min arm och dockspelade också lampan. Han hade fullt synligt en svart morphsuit på sig (typ en heltäckande spandexdräkt). Först tänkte vi att vi skulle försöka få honom att verkligen inte synas med hjälp av olika ljuseffekter, men bestämde oss istället för att låta honom var synlig precis som man kan se i en del japanska teaterformer. Det var helt fascinerande hur fort publiken glömde att de såg honom och istället följde med i den absurda handlingen. Det här är en av de akter som vi har skapat som jag verkligen gillar, den är rätt underlig men men både rolig och lite läskig samtidigt.

Foto: Arto Airaksinen

Martins alter ego “Börje Kawasaki” dök åter upp i den här föreställningen och gjorde någon typ av slagruterutin med hjälp av ett samurajsvärd. Jag har fortfarande inte kommit till de underligaste numren i föreställningen. Ett nummer handlade om en toalettkö som jag, John-Henry och Martin stod i, vi försökte hitta på olika sätt att komma före i kön med en massa märkliga förvecklingar med handtag som lossnade och att den plötsligt ändrades från kö till herrtoan till att plötsligt vara kö till damtoan och till slut visade sig vara kön till nästa buss. Kanske kan vara ett nummer att göra om till något helt annat och spela i dessa tider av förvirrad debatt om vem som ska få gå på vilken toalett. Mina vänner som är trans skulle nog ha en och annan idé om handlingen.

Nu kommer det! Det var ett nummer som Tom hade tjatat om hela hösten att han ville göra, och vi sade nej och sedan hade Tom inte alla grejer till numret, men nu skulle det bli av. Det var ett nummer som skulle utspela sig under vattnet, Tom och Martin skulle vara dykare och jag och John-Henry skulle vara sjögräs. Ja, ni läste rätt, jag och John-Henry spelade sjögräs, det var meningen att vi skulle göra någon sorts koreografi i gröna spandexdräkter. Nå tiden går fort och när Tom försökte få någon koreograf att komma och hjälpa oss så fanns det väl ingen tillgänglig just då. Jag tror att vi mest stod och gjorde lite svajiga rörelser. Det här kändes väl inte riktigt som en höjdpunkt i karriären måste jag säga. När Tom vid vissa tillfällen i jobbet med Mystique inte har velat göra vissa saker så har vi påmint honom om sjögräsincidenten och påpekat att dräkterna finns kvar om han kanske skulle känna för att ta på sig en sådan istället.

Det var även i den här showen som jag och Martin framförde “PomPom-staven”, numret avslutades med att jag trollade fram en gigantisk fisk.

En av de finare delarna av showen var när Tom, framförde sin version av Dr Sawas musselrutin.

Som vanligt var det en väldigt blandad föreställning, men det var ju det som var grejen, vi experimenterade och jag är iallafall säker på att ingen har gjort något liknande.

Foto: Olav Holten

Foto nedan: Arto Airaksinen

I december var det dags för julshow igen, den här hette “Tomtar på loftet” och jag minns att vi hade extra kort tid på oss att få ihop det. Vi gästades av härliga Caroline Ravn som glatt gick med på att sätta på sig tomteluva och tomteskägg och hänga med i finalnumret. I den här föreställningen handlade det mycket om paket. Vi hade med oss paket in på scenen i början som vi gav varandra och öppnade och hittade klädborstar i alla paket och så gjorde vi “Bröder borstar bäst”. I den här föreställningen hade jag rätt kul har jag för mig, särskilt när jag fick spela en snobbig trollkarl som tror att han är guds gåva lite trolleriet och låter medhjälparen göra allt jobb och sedan tar emot applåder för effekten. Min assistent spelades av Tom Stone och jag minns att vi gjorde ett fyra ess trick där Tom fick göra allt det svåra och jag bara vände på korten. Lite senare i föreställningen gjorde vi om det fast med bägarspelet, väldigt kul att få spela helt odräglig faktiskt.

Dessutom fick jag dansa runt i den här föreställningen också. Tom gjorde ett förutsägelsetrick med lånade föremål på ett bord. En åskådare fick säga hur föremålen skulle ligga och sedan visade det sig att det stod på en lapp som legat på bordet hela tiden exakt hur åskådaren hade valt att placera grejorna. I det ögonblicket dansade jag in och gjorde en liten koreografi som slutade i att jag trollade fram en liten hatt. När alla tittade på bordet igen var föremålen borta men hittades väl inslagna i paket i en tomtesäck som varit på scenen hela tiden. Vi ansträngde oss måste jag säga!

Foto: Olav Holten

Det var också i den här showen som vi gjorde peruknumret för första gången. Vi har gjort det flera gånger, och det har gått “på arslet” som Martin brukar säga nästan varje gång, men på helt olika sätt. Jag gillar numret åtminstone idémässigt. John-Henry som ju har jättemycket hår både på huvudet och i ansiktet spelar frisör, jag som ju är helt flintskallig kommer in i salongen och ber om en viss frisyr. Jag blir ombedd att sitta i en stol och vänta, då kommer Martin in. Martin har ju lika mycket hår som jag i vanliga fall men nu kommer han in och har en bisarr frisyr (en peruk). Frisören får då Martins hår att sväva upp och landa på mitt huvud istället. Det är några förvecklingar till, men som sagt nästan varje gång så händer det något med de tekniska aspekterna av numret (det går på arslet) som gör att allt urartar till rent vansinne. Publiken brukar skratta väldigt mycket, men jag är inte ens säker på att vi har gjort numret som det var tänkt en enda gång. Det finns olika metoder för att få något att “sväva” och vi har använt de flesta i olika upplagor av numret, en gång försökte vi med trådar, då råkade John-Henry klippa av tråden med frisörsaxen…

Jag är rätt säker på att vi vi det här laget hade fått en riktig ljussättare/tekniker på plats. Göran Hallmarken slapp äntligen köra både ljud och ljus. Den eminente Otto Stockhaus kom och satte ljus åt oss i full panik inför varje show. Han hade fått anteckningar av Göran dagen innan och sedan gjorde vi ett supersnabbt genomdrag på scenen på själva föreställningsdagen, och så satte han ljus. Våra föreställningar lyftes många snäpp tack vare honom.

Det här var inför julen 2019 och ännu hade ingen hört talas om Covid eller pandemi, men det dröjde inte så länge.

Foto: Olav Holten

I november 2019 hette showen “Oväntat besök” vår gäst var den härlige Reggie Simon. Reggie kommer ursprungligen från USA men bor i Sverige sedan många år och är en skicklig magiker. Han gör en hel del väldigt snyggt trolleri, det är kul att titta på Reggie när han jobbar. Det var i den här föreställningen som vi gjorde ett nummer som hette “Ho Chang”. Tom hade diskuterat en bok (av John Mulholland) med andra trollkarlar på Facebook, och Tom hade inte mycket till övers vare sig för författaren eller boken. Något man märker då och då är att folk som hittar på trick och beskriver dem i en trolleribok inte alltid har testat om det fungerar eller inte. Finns det en effekt? I så fall hur stor är den effekten i jämförelser med metod och uppbyggnad? Ibland medföljer också ett sorts manus där författaren skriver vad han tycker att den som framför tricket ska säga. Några av de som Tom diskuterade med tyckte att det var en utmärkt bok, jag minns inte hur det blev så men Tom eller vi bestämde att det skulle framföras ett trick ur boken på Mystique. Någonting vi snart konstaterade var att det var en lång och krånglig väg till en minimal effekt med en liten buddafigur som försvann för att omedelbart visa sig vara på ett annat ställe. John-Henry gick hem och försökte bygga rekvisitan efter ritningar i boken. De var oanvändbara och John-Henry var tvungen att göra om alltihop för att det skulle fungera rent tekniskt. Jag fick äran att plugga in manuset som fanns i boken, vi strök en del men det var ändå en i mitt tycke förfärligt text. Den rad som har stannat i mitt minne är: “Ho Chang, även känd som kinesernas jultomte!” Detta sade jag samtidigt som jag pekade på den lilla buddafiguren som satt på en bok. Under det att jag dramatiskt berättade om Ho Chang byggde de andra upp en liten låda ovanpå fyra glas. Buddafiguren försvann och jag kunde äntligen peka på lådan och utbrista: “Den är där”. Jaa, där var den, även trolleritrick kan vara pekoral.

Foto: Olav Holten

I den här föreställningen gjorde jag även ett trick som allmänt kallas “Nickelboxen”, men tricket heter egentligen “The Demon wonder box”. En duktig trollkarl som vi träffade på Magic Castle var Jonathan Neal, han är otroligt duktig på att hitta på nytt material med gamla trick och det har han gjort med den här grejen också. Jag blev inspirerad av Jonathan och började leka med tricket, jag jobbar än i denna dag med det. Ibland tar det tid innan ett trick blir färdigt.

I den här showen gjorde även Tom och John-Henry ett trick som står i körschemat som “fotstegen”. Jag har för mig att det var någon slags förutsägelse eller så med ett antal åskådare på scenen, jag har för mig att det blev rätt rörigt och tog lång tid. Vi gjorde aldrig om det iallafall. Det finns också något i körschemat som står som “Grisen med mynt ur örat”, och jag minns verkligen inte. Om jag kliar mig lite extra långt in i örat så jag kommer åt hjärnbarken, så dyker det upp en minnesbild av att John-Henry gjorde ett trick där en svans på en gris skulle sättas fast eller ritas ellr något. Jag kan ha helt fel.

Foto: Olav Holten

Foton nedan: Arto Airaksinen

I oktober 2019 var vi alltså tillbaka på Teater 3, showen hette “Tingens anarki” och vi hade svenske Jacob Schenström som gästartist. Han är duktig han Jacob och lyckades tävla sig till ett andrapris i trolleri-VM (FISM). Den här föreställningen var vi åter igen en man kort, John-Henry var borta så vi fick hitta alternativ till det vi brukar göra. Intronumret blev en helt ny skapelse, vi har ju använt clownnäsor lite här och var och nu dök de upp igen. Jag är som regissör förtjust i temposkiftningar och att använda olika extrema varianter på på det. I mina kurser har jag övningar med ett inre och ett yttre tempo till exempel. I det här numret fick jag utlopp för mina begär. Vi använde en musik med högt tempo, men jobbade emot musiken rörelsemässigt, vi rörde oss extremt långsamt. Jag tycker sånt är spännande och jag gillade resultatet. Det verkar Tom också ha gjort, för senast när han åkte till Magic Castle igen för inte så länge sedan så lånade han numret. Min idé var att luften runt oss skulle kännas tung och och seg som sirap så att vi fick kämpa oss fram. Jag har för mig att Tom också blev förtjust när han i ett moment i numret upptäckte att en av hans teorier on trolleri fungerade även i slow motion.

Foto: Olav Holten

Det står i körschemat att Tom gjorde Modéns äggtrick, med andra ord något som vår vän Anders Modén har hittat på. Jag undrar om det är det tricket som kräver att man lånar en jacka av en åskådare och brer ut som underlag på ett bord, sedan tar man fram äggen… Har för mig att det blev kul. Börje Kawasaki dök upp igen och hade nu blivit en fast roll som Martin gjorde lite då och då. Det verkar även som att det var i den här föreställningen som jag dansade med en ballong. Jaa, det finns ett trolleritrick där det ser ut som om man slukar en hel figurballong ( ni vet en sådan där ballong som går att knyta ihop till olika djur och figurer). Det här är något som har blivit ett standardnummer för många trolleriartister och det görs ofta med samma gamla skämt som alla använder. Vi hoppade över allt sånt och jag gjorde någon typ av koreografi, jag minns att det var på Toms inrådan som vi hoppade över all tillstymmelse till skämt eller ironi.

Apropå skämt så gjorde jag och Martin vårt kålhuvudnummer, det är ett gammalt nummer som vi skapade för länge sedan när vi fortfarande kallade oss för “Whoops!”. Det går ut på att Martin påstår att jag har gått en fakirkurs när det i själva verket var en tankeläsningskurs. Martin drar en duk över huvudet på mig och stöter en sax i mitt huvud. När han senare ska göra om dådet uppdagas att jag använder ett kålhuvud som jag håller upp i stället för huvudet. När Martin ska göra om det så “råkar” kålhuvudet bli kvar utanför duken och Martin trycker in saxen i mitt huvud med ett härligt smaskande, kålhuvudet åker med en dov duns i golvet. På något magiskt sätt klarar jag mig ändå. Nu beskriver jag det schematiskt, men det är en ganska lång sketch som får en hel del skratt. Som så mycket annat bygger numret helt på hur vi spelar våra roller och hur vi reagerar.

I en här föreställningen gjorde Tom sitt tvättpulvertrick, jag är osäker på om det var här eller vid något annat tillfälle som det hade premiär, här har Tom tagit ett klassiskt trick och gjort om det till något oförklarligt.

Till min förvåning ser jag att vi gjorde något med snor igen, jag minns inte riktigt men jag är rädd att det var jag som gjorde det. Ibland fungerar förträngningsmekanismerna i hjärnan förträffligt.

Foto: Olav Holten

I september 2019 hette showen “Ett bedrägligt förfarande” och vi hade Charlie Caper som gäst. Charlie är en gammal vän och har en otrolig uppsättning av bra nummer, han är helt klart en av Sveriges bästa trolleriartister. Han är också van att kunna uppträda precis var som helst och tog publiken med storm på lilla Olympiateatern. Det här var sista gången vi var på Olympiateatern, tror jag iallafall. Jag har kollat igenom körschemat och kan konstatera att vi repriserade bra många nummer den här gången. Det berodde nog på flera saker, dels började vi nog bli rätt slitna och dels hade vi faktiskt samlat på oss en mängd nummer som fungerade bra. Jag önskar att vi hade åkt med det här materialet till Magic Castle, men det har jag skrivit om tidigare här i bloggen. Det var i och för sig så att vi arbetade om vissa nummer när vi repriserade dem, jag tror att “Ägg ur skägg” är det nummer som har fått åtminstone flest tekniska förändringar. John-Henry testade en uppsjö av olika tekniker för att få numret att fungera. I den här föreställningen var för övrigt pruttkuddarna tillbaka, Toms trick som avslutas med en fantastisk liten melodi. Om ni kollar kommentarerna bakåt i bloggen så har Tom lagt upp musiksnutten där. Den här gången så var tydligen jag med i numret och jag har ett svagt minne av att det var jag som fick sätta mig på pruttkuddarna.

Foto: Arto Airaksinen

Skrev jag nyss att jag önskade att vi hade åkt till Magic Castle med det material vi hade skapat nu? Hmm, nåja kanske inte riktigt allt material. Apropå Magic Castle så bokas artisterna där av en mycket rolig man som heter Jack Goldfinger, här finns ett klipp där han och hans fru gör ett trick med tre stora kort. Vi gjorde en version av det här tricket i septembershowen. Det var jag, Tom och Martin som gjorde någon slags koreografi till en tango. Jag hyser rätt starka misstankar om att vi inte var fullt så showiga som Mr Goldfinger. Tom har jobbat en hel del med Peter Rosengren, en synnerligen trevlig och skicklig magiker. Vi plockade upp ett av deras gamla nummer här, det rör sig om ett korttrick (Triumph) där Tom har en påse på huvudet och Martin väl “hjälper” Tom att blanda korten, till slut uppenbarar sig det dragna kortet i pannan på Tom. Dynamiken mellan Martin och Tom fungerar väldigt bra när de gör den här typen av sketcher, det finns flera exempel; som tricket med läskburkarna (Fizzmaster) och en del annat. Här hade vi för övrigt lagt intronumret med drinken från förra showen (som jag inte tyckte funkade) som inledning på andra akten. Hahaha, vi fasade liksom ut det, och till showen i oktober skapade vi ett nytt intronummer igen. När jag tjuvkikar lite på körschemat för oktober så ser jag att vi faktiskt kom med en rad nya akter. Nu gäller det bara att komma ihåg vad tusan vi egentligen gjorde.

Foto: Arto Airaksinen

Foton nedan: Olav Holten

Vi avslutade vårsäsongen med Miguel Muñoz och tog ledigt från Mystique under sommaren. Våra pauser var välbehövliga, det tar på krafterna att hitta på så mycket nytt material hela tiden. Vi var trötta i allmänhet och trötta på varandra, att jobba så intensivt som vi gjorde dränerar också humör och koncentration. Alla vi i mystique är väldigt olika varandra, på många olika sätt. Vi har totalt olika processer när det gäller att skapa något, det här gjorde ju att många av våra skapelser blev helt unika, men det var stundtals extremt påfrestande när vi slet. Toms process började ofta i något trickbaserat medan Martin börjar i andra änden. Martin vill förstå själva sceneriet och händelseförloppet innan han kan börja med de tekniska detaljerna, hans fantasi sätts igång av tankar om hur han ska spela det som ska ske på scenen. John-Henry är mer fascinerad av de tekniska lösningarna och går igång på det, samtidigt som han också ofta har någon sorts ( ofta skruvad) bild av hur allting ska bli till slut. Jag själv kommer ju i hög grad från teaterhållet och får inspiration från det sceniska och hur min roll ska spelas och gärna utvecklas.

Det här gjorde att det ibland kunde bli svårt när vi höll på och jobbade med något. När Martin stod i fokus i replokalen och skulle repa något så blev han ju bara trött när Tom och John-Henry kastade ur sig en massa förslag om hur han skulle göra vissa saker rent tekniskt. Tom å sin sida vill gärna ha klart för sig hur allt ska fungera och hur han ska hantera de rent tekniska aspekterna av ett trick. Slänger man på honom en massa information om hur han ska spela något eller var han ska gå och stå innan han vet hur allt ska funka så glömmer han ofta stora bitar. Jag gjorde mitt bästa för att få arbetet att komma vidare hela tiden, en sak som jag har lärt mig som regissör och som blev väldigt tydligt för mig under jobbet med Mystique är att när man regisserar eller ger feedback så måste man ta en bit i taget. Ett scenframträdande består av flera lager. Man måste låta personen som mottar regi eller feedback smälta den första informationen innan man kan gå vidare och jobba med nästa lager.

Därför blir ofta feedbacksessioner med andra trolleriartister ett sammelsurium av information för den stackare som mottar informationen. Man kastar på personen en massa osammanhängande idéer och tankar, kunskap och tyckanden. Ett av mina uppdrag i Mystique var att försöka lotsa oss fram mellan alla idéer och uppslag, och jag måste hela tiden jobba snabbt och bestämma snabbt. Jag missade förstås rejält ibland, särskilt när jag själv skulle spela med i något nummer.

Ett nummer som blev lite halvdåligt var vårt nya öppningsnummer hösten 2019. Vi var för övrigt tillbaka på Olympiateatern, eftersom Teater 3 hade en egen produktion som skulle spelas och vi fick inte riktigt plats i början på hösten. Vi tänkte att vi skulle köra ett nytt öppningsnummer när det var ny säsong och gjorde ett nummer där alla började trolla fram delar till en drink som jag skulle få och sedan blev jag av med alltihop precis i slutet på numret. Här krånglade vi till det för oss och numret blev aldrig särskilt bra, jag hade egentligen behövt kliva ut och betrakta rutinen och sedan rensa i den, men det blev mig övermäktigt.

Foto: Arto Airaksinen

Som tur var hade vi fina Nikola Arkane som vår gästartist den här gången. Nikola gjorde bra ifrån sig, hon har en bakgrund inom teater och passade bra in ibland våra knasigheter. Hon har ju dessutom utvecklats otroligt mycket sedan den där gången och kom tillbaka för ett gästspel vid ett senare tillfälle. I den här showen använde vi oss åter av ett återkommande infall, det vill säga ett “running gag”, det gjorde vi i flera föreställningar. När vi inte hade tid att hitta på någon riktig handling ville vi ändå ha något som hjälper till att binda ihop föreställningen. Den här gången handlade det tydligen om att John-Henry kom indansande och avbröt mig och kastade serpentiner, sista gången han dansade in var det visst med toalettpapper… Jag har verkligen förträngt vissa saker.

Tydligen gjorde Nikola, Tom och John-Henry en rutin med sharpiepennor, minns inte alls vad de gjorde även om jag misstänker ungefär vad som försiggick. Vid det här laget hade vi alltså hållit på i två år och pumpat ut föreställningar och nytt material, och mer skulle det bli!

Foto: Olav Holten