Bakom spegeln

Vi avslutade vårsäsongen med Miguel Muñoz och tog ledigt från Mystique under sommaren. Våra pauser var välbehövliga, det tar på krafterna att hitta på så mycket nytt material hela tiden. Vi var trötta i allmänhet och trötta på varandra, att jobba så intensivt som vi gjorde dränerar också humör och koncentration. Alla vi i mystique är väldigt olika varandra, på många olika sätt. Vi har totalt olika processer när det gäller att skapa något, det här gjorde ju att många av våra skapelser blev helt unika, men det var stundtals extremt påfrestande när vi slet. Toms process började ofta i något trickbaserat medan Martin börjar i andra änden. Martin vill förstå själva sceneriet och händelseförloppet innan han kan börja med de tekniska detaljerna, hans fantasi sätts igång av tankar om hur han ska spela det som ska ske på scenen. John-Henry är mer fascinerad av de tekniska lösningarna och går igång på det, samtidigt som han också ofta har någon sorts ( ofta skruvad) bild av hur allting ska bli till slut. Jag själv kommer ju i hög grad från teaterhållet och får inspiration från det sceniska och hur min roll ska spelas och gärna utvecklas.

Det här gjorde att det ibland kunde bli svårt när vi höll på och jobbade med något. När Martin stod i fokus i replokalen och skulle repa något så blev han ju bara trött när Tom och John-Henry kastade ur sig en massa förslag om hur han skulle göra vissa saker rent tekniskt. Tom å sin sida vill gärna ha klart för sig hur allt ska fungera och hur han ska hantera de rent tekniska aspekterna av ett trick. Slänger man på honom en massa information om hur han ska spela något eller var han ska gå och stå innan han vet hur allt ska funka så glömmer han ofta stora bitar. Jag gjorde mitt bästa för att få arbetet att komma vidare hela tiden, en sak som jag har lärt mig som regissör och som blev väldigt tydligt för mig under jobbet med Mystique är att när man regisserar eller ger feedback så måste man ta en bit i taget. Ett scenframträdande består av flera lager. Man måste låta personen som mottar regi eller feedback smälta den första informationen innan man kan gå vidare och jobba med nästa lager.

Därför blir ofta feedbacksessioner med andra trolleriartister ett sammelsurium av information för den stackare som mottar informationen. Man kastar på personen en massa osammanhängande idéer och tankar, kunskap och tyckanden. Ett av mina uppdrag i Mystique var att försöka lotsa oss fram mellan alla idéer och uppslag, och jag måste hela tiden jobba snabbt och bestämma snabbt. Jag missade förstås rejält ibland, särskilt när jag själv skulle spela med i något nummer.

Ett nummer som blev lite halvdåligt var vårt nya öppningsnummer hösten 2019. Vi var för övrigt tillbaka på Olympiateatern, eftersom Teater 3 hade en egen produktion som skulle spelas och vi fick inte riktigt plats i början på hösten. Vi tänkte att vi skulle köra ett nytt öppningsnummer när det var ny säsong och gjorde ett nummer där alla började trolla fram delar till en drink som jag skulle få och sedan blev jag av med alltihop precis i slutet på numret. Här krånglade vi till det för oss och numret blev aldrig särskilt bra, jag hade egentligen behövt kliva ut och betrakta rutinen och sedan rensa i den, men det blev mig övermäktigt.

Foto: Arto Airaksinen

Som tur var hade vi fina Nikola Arkane som vår gästartist den här gången. Nikola gjorde bra ifrån sig, hon har en bakgrund inom teater och passade bra in ibland våra knasigheter. Hon har ju dessutom utvecklats otroligt mycket sedan den där gången och kom tillbaka för ett gästspel vid ett senare tillfälle. I den här showen använde vi oss åter av ett återkommande infall, det vill säga ett “running gag”, det gjorde vi i flera föreställningar. När vi inte hade tid att hitta på någon riktig handling ville vi ändå ha något som hjälper till att binda ihop föreställningen. Den här gången handlade det tydligen om att John-Henry kom indansande och avbröt mig och kastade serpentiner, sista gången han dansade in var det visst med toalettpapper… Jag har verkligen förträngt vissa saker.

Tydligen gjorde Nikola, Tom och John-Henry en rutin med sharpiepennor, minns inte alls vad de gjorde även om jag misstänker ungefär vad som försiggick. Vid det här laget hade vi alltså hållit på i två år och pumpat ut föreställningar och nytt material, och mer skulle det bli!

Foto: Olav Holten

“Ett hål i himlen” hette vår föreställning i maj 2019, gästartist var ingen mindre än Miguel Muñoz. Miguel var just då regerande världsmästare i trolleri och hade fått en roll i filmatiseringen av filmen “Dumbo” som Tim Burton regisserade. Vilka otroliga gästartister vi hade på Mystique, Tom gjorde verkligen ett fantastiskt jobb på den fronten. Vid det här laget hade också andra trollerikonstnärer runt om i världen börjat höra talas om Mystique och vad jag förstår så märkte Martin av det när han började åka och tävla med sin “Sad clown act”. Miguel har varit flera gånger i Sverige och uppträtt på trollerikongresser och liknande tillställningar, en luttrad publik kanske tänker att det inte var så märkvärdigt att han dök upp hos oss också då. Det finns dock en stor skillnad, vi hade inte råd med mer än hans resa och hotell och en väldigt symbolisk summa i ersättning. Han kom i hög grad för att han ville leka med oss och han visste att vi gjorde konstiga nummer i våra föreställningar. Miguel själv har flera roliga akter men min favorit är förstås akten han vann VM (FISM) med, det är en sådan där poetisk akt som i sig har en magisk stämning och är väldigt vacker. Våra egna bidrag till den här föreställningen var lite blandade (som vanligt i och för sig) Vi började föreställningen med avslutningen, kommer jag ihåg, och sedan hade vi en tidsmaskin som tog oss tillbaka till början så vi körde inledningen med “Bröder Borstar Bäst” när den riktiga avslutningen kom i slutet där den borde vara låtsades vi att allt började om igen och kunde fortsätta i en oändlig loop. Tom och John-Henry gjorde ett nummer med sagda tidsmaskin, enda anledningen till att jag vet det är för att det finns en bild med de två och i körschemat står det “Tidsmaskinen”. Hade jag inte tjuvkikat på Ottar Kraemers recension av föreställningen hade jag inte haft en aning om att de gjorde ett nummer med tändsticksaskar som försvann.

Foto: Arto Airaksinen

Vi hade även med ett klassiskt nummer där en lånad sedel försvinner och dyker upp i en nöt som ligger inuti ett ägg som i sin tur ligger inuti en citron. När jag tittade på bilderna trodde jag först att Tom gjorde det tricket, men det visade sig att han gjorde sitt eget äggtrick “Things that go cluck”, och nu sitter jag och undrar om det var jag eller John-Henry som gjorde det. Jag har en version av det tricket som jag gör ibland, men jag minns inte att jag gjorde det och Martin brukar inte göra det vad jag vet. Kanske gjorde vi ett ensemblenummer? För övrigt gjorde Miguel ett väldigt roligt nummer med ägg som förökade sig.

Jag och Martin gjorde för första gången numret med struten som fylls av blommor tills vi stod i ett litet hav av blommor.

Nu kommer vi till inledningen av andra akten, det var här vi gjorde en version av tråden som slits av i små bitar och blir hel igen “Gypsy thread” som jag lovar att vi aldrig kommer göra om. Vi försökte flera gånger att göra det tricket och det blev aldrig bra. Här blev det någon sorts buskissketch med mig som maratonlöpare som skulle springa igenom ett målsnöre. Jag minns att repetitionerna av det numret var väldigt röriga och att vi försökte hitta på alternativa metoder för själva tricket men att vi aldrig lyckades med det, till slut stod vi väl där dagen innan eller så och drog ihop något. Här borde jag som regissör ha satt ner foten har jag tänkt efteråt, men det är svårt ibland, särskilt när man själv spelar en rätt stor roll på scenen. Jag vet inte vad publiken fick ut av det, jag minns att de skrattade väldigt mycket, en kille i tolvårsåldern låg ner och skrattade varje gång jag kom lubbande i teaterns trappor. Jag misstänker dock att själva trolleriet framstod som väldigt otydligt. Vi överlevde på något sätt igen, flera av våra egna nummer som vi brukar göra i våra soloföreställningar var med i den här upplagan av Mystique. Det hände lite då och då men inte alltför ofta.

Foto: Arto Airaksinen

I april gjorde vi tre shower med olika namn, men i stort sett med samma innehåll. Vi åkte först till Göteborg och gjorde föreställningen “Bergtagen”, tänk att vi vågade oss dit igen! Nå, den här gången sov vi över i någons lokal som fanns i ett bostadshus, jag minns inte vem det var som var vänlig nog att fixa åt oss. Vi spelade också på fina Buratinoteatern som har en riktig scen och är väldigt mysig. Det gick väl lite bättre den här gången förutom att jag klantade mig i min “Zone Cone”. Jag har inte berättat så mycket om vår publik. Förutom folk som hörde talas om oss på ett eller annat sätt så dök det oftast upp en och annan trollerikollega, både okända och väldigt kända. Vi har också en publikmedlem som måste vara vårt största fan, jag vet att han har missat någon enstaka föreställning men inte många, han heter Ottar Kraemer och förtjänar ett särskilt omnämnande. Oftast satt han längst fram och ofta i sällskap av sin mamma, och alltid lika entusiastisk. Han dök även upp i Uppsala och i Göteborg till vår förvåning, jag minns att vi studsade till när vi kom in till öppningsnumret och han satt längst fram och applåderade. Till slut slängde vi in skämt och händelser i showerna som var riktade till honom.

Den här bilden har jag använt tidigare, men det är Ottar som hjälper Wolfgang Moser på scenen.

Foto: Olav Holten

23:e april var vi tillbaka på Teater 3 i Stockholm och gjorde föreställningen “Fragmenterad förnimmelse” med Inés från Spanien som gäst. Jag minns inte allt hon gjorde, men jag minns att jag tyckte att hon var bra, hon hade en väldigt fin akt som kombinerade skuggspel med en liten film som projicerades bakom henne. När vi pratade med henne innan hon skulle komma så bad hon oss också fixa en filmduk till den akten. Jag kommer ihåg att vi jagade efter en bra filmduk och att det var rätt besvärligt. Vi hyrde en ganska stor filmduk till slut och jag tror att vi även tog med en liten duk. När hon väl kom, höll vi på och testade och fipplade och inget funkade riktigt, till slut gjordes projektionen direkt på bakgrundsridån. Sådär kan det verkligen vara med trollerinummer ibland, man springer över ån efter vatten ganska många gånger innan man inser att det man hade från början kanske funkar bäst. Det kan dock vara helt nödvändigt att gå de där extra stegen, det händer ju förstås också att man hittar det som lyfter alltihop.

Foto: Olav Holten

25:e och 26:e april var vi tillbaka på Lilla teatern i Uppsala, och spelade vår föreställning “Tussmörker”, om ni vill kan ni klicka på den här länken så får ni se hela showen. De här förställningarna såg ungefär likadana ut med bara några små ändringar och så att Inés var med i Stockholmsföreställningen. Här kan jag konstatera att vi återanvände allt material i showerna, jag tror att vi siktade på någon typ av “Best of Mystique”. Med tanke på allt vi hittade på under det där året kan jag tycka att vi förtjänade lite tid att återhämta oss. Det blir väldigt intensivt när man jobbar så som vi gjorde, vi skapade ju inte bara nya trolleritrick utan hittade ju dessutom på små sketcher och scenarion runt allting och det blev helt unika nummer. Jag har då inte sett något liknande någon annanstans. Lite längre fram ska jag beskriva våra arbetsmetoder lite mer ingående, men nu tycker jag att jag har skrivit färdigt för idag och förtjänar en enormt stor kopp te.

Foto: Olav Holten

Foto nedan: Arto Airaksinen

Foto nedan: Tomas Fransson

“Rapport från utsidan” hette showen i mars 2019, vår gäst var fenomenale David Sousa från Portugal. David är en av världens bästa trollerikonstnärer, han tävlade i trolleri-VM (FISM) 2006 i Stockholm och var en av fem som tog sig till finalen. Sammanlagt tävlade 100 trollkarlar i scenmagi det året och i mitt tycke borde David Sousa ha vunnit, jag vill inte ta ifrån franske Pilou (som vann) någonting. Jag gillade hans akt också, men för min personliga del höll jag på David den gången. Här kan ni se Davids eleganta akt. Intressant är att han här föregår mycket av det trolleri vi skulle få se senare, jag vet att han undervisade en tid på trolleriuniversitetet i Busan i Sydkorea och det står väl väldigt klart att han influerade en och annan som gick där. David är dessutom en otroligt varm och generös person så vi var väldigt glada att han ville komma.

Foto: Olav Holten

Det är svårt att minnas alla detaljer så här efteråt men jag är rätt säker på att vi repade rätt länge utan Tom till den här föreställningen. Han var på någon turné utomlands och jag tror att han kom tillbaka bara några dagar innan det var dags för show. Jag minns att vi hade satt ihop en “rånarakt” på tre. Jag minns för mitt liv inte alla turer i den men jag hade en massa saker som skulle hända och hade olika hemligheter sittande överallt i kläderna. Det var en väldig röra när vi höll på med den och när Tom kom hem hjälpte han oss att förenkla och göra den lite renare eftersom det hade blivit oklart vad som i själva verket var effekten. Den var fortfarande rörig när vi väl körde den, men vi kom igenom numret. Vi hade lite brist på nummer kände vi när vi hade kommit en bit och jag gick hem en dag och satte ihop det som blev Zonecone, huvuddelarna fick jag ihop på en eller två dagar. Pusselbitarna föll ihop på rätt sätt i min förvirrade hjärna, för en gångs skull. Sedan hjälpte Tom mig att få allt lite renare och få några små men ack så viktiga pusselbitar på plats.

Vi hade också satt ihop något som började med att John-Henry var någon sorts spelare och gjorde en rutin med hatt och tärningar. Jag tror att det dök upp en stor tärning i slutet och att jag och Martin tog den och gjorde tärningslådan och jag är rätt säker på att det var nu som det dök upp kaffekoppar i lådan. Sådär gjorde vi ju också ibland att numren liksom gick i varandra som någon sorts stafett.

Tom hade ett par nummer i den här showen också förstås, bland annat ett som han kallade “Jävla Post Nord” där han var inspirerad av postgången i Sverige. Han propsade också på att få göra ett nummer som han kallade “Wilhelm Tell”, om jag minns rätt så var det en tändsticka som skulle skjutas eller något sånt, Tom kan säkert förklara i någon kommentar till den här posten. Publiken skrattade stundtals så de låg ner, det berodde delvis på Martins och Toms oförmåga att hålla sig för skratt men också på hur jag såg ut. Se bilden nedan.

Foto: Olav Holten

I den här föreställningen gjorde vi även ett nummer som vi kallade “Flugornas herrar”, ett rätt kul ensemblenummer.

Vi överlevde den här gången också, inte minst tack vare David Sousa.

Foto: Olav Holten

En av mina absoluta favoritartister när det handlar om trolleri är Fay Presto, jag och Martin hade träffat henne ett par gånger i London och sett henne jobba. Hon är väldigt underhållande och fantastisk på alla sätt. Dessutom väldigt trevlig och rolig privat. Hon gästade oss i februari 2019 och anlände redan en dag innan det var showdags. Vi repeterade lite tillsammans och hon berättade och visade lite av vad hon hade tänkt göra. Till slut sade hon: “Ja och så har jag den där kaninen också”. “Kaninen”, sade vi? Hon beskrev en akt med en kanin, en handdocka som försöker rymma och allt möjligt. Kaninen var döpt till Harvey efter en gammal film med James Stewart. Jag bara stirrade på henne. “Harvey måste vara med”, sade jag. Det gjorde jag rätt i för Harvey gjorde succé, det gjorde förstås Fay också, det gör hon alltid.

Det här var första gången man kunde se ett stycke som vi kallar “Duellen”, klicka här så finns det ett klipp. John-Henry fick jobba rätt hårt med att tillverka en del av prylarna till det här numret, det är mer komplicerat än vad det ser ut att vara. Den har vi gjort ett par gånger och jag tycker att den är rätt kul, vi har gjort lite olika varianter och jag har oftast svårt att komma ihåg ordningen på allt. Apropå det så var det i den här föreställningen som jag hade min katastrof, jag skulle göra en variant av tumbindningen. För alla som inte är invigda i våra hemligheter så handlar det mycket riktigt om att trollerikonstnärens tummar binds ihop av en åskådare och sedan tar han sig loss fastän han fortfarande är bunden när man kontrollerar och så vidare. Jag hade gjort numret själv tidigare när jag jobbade i Idre. Nu hade vi kommit på en rutin med en kortlek, ett kvastskaft och någon stol. När jag står där och har tummarna ordentligt ihopbundna inser jag att jag innan det skedde skulle ha gjort ett par saker med kortleken. Den låg nu en bit bort på en stol som jag också skulle använda, men jag var bunden med armarna runt kvastskaftet. Rent tekniskt hade jag kunnat ta mig loss men halva tricket hade liksom fallit ihop nu. Jag minns tack och lov inte vad jag gjorde med den stackars åskådaren (förträngningsmekanismerna har fungerat på ett väldigt barmhärtigt sätt i det här fallet) jag minns bara att det blev en enda obegriplig sörja av alltihop. Så till den milda grad erbarmligt blev det att en kollega skrev och klagade efteråt.

Bättre gick det med vår variant av ett gammalt gulligt barntrick som brukar kallas “Pelle Kanin” vi hade gjort om det till en begravning. Måste erkänna att jag är lite fånigt förtjust i just det här numret. Det är något med tanken på hur det brukar framföras som är väldigt tillfredsställande. Börje Kawasaki återkom i den här föreställningen men gjorde en pizzaförutsägelse den här gången. Det var alltid Martin och Tom som gjorde de här små sketcherna. Tom gjorde dessutom ett litet kul trick med ett lås och ett snöre.

Men kvällens stjärna var förstås Fay Presto, jag var otroligt glad att hon ville gästa oss, det var Tom som hade fixat förstås, hon var en av mina önskegäster.

Foto: Arto Airaksinen

Foto nedan: Olav Holten

Man hade ju kunnat tro att vi tog det lite lugnt när vi just hade bokat in oss för hela våren på en ny teater och allting och gjort en januarishow, men nej, icke sade Nicke, inte vi. Istället åkte vi till Finland för att göra en föreställning på Kalle Nios fina teater. Kalle Nio har också ett väldigt intressant synsätt på magi och cirkus och det var förstås väldigt kul att få komma och gästspela. Det var en hel del bök med att komma dit med prylar och åter igen köptes ett bord från den där möbelfirman och dessutom behövde Tom ett särskilt stativ eftersom han skulle göra sin fina Benson Burner. Det är noga med detaljerna till vissa trolleritrick och jag minns att vi jagade med Kalle Nios hjälp och att det löste sig till slut. Föreställningen vi gjorde bestod av två akter som vanligt och den första akten var i princip samma show som vi gjorde i Hollywood förutom någon liten ändring.

Publiken bestod mest av finska trollerikonstnärer och en och annan jonglör. Hur jag vet att det fanns någon jonglör där? Jo det kan jag tala om, jag råkade ta upp en sådan till Meet:oo (beskrivet i ett tidigare inlägg). Det är alltid jag som plockar upp åskådaren som ska hjälpa oss och den här mannen kom upp på scenen och satte sig raskt med ryggen mot publiken. Det är verkligen enda gången som det har inträffat. Efteråt berättade han att vi hade setts på Viking Line och att han brukade göra jongleringsföreställningar där. Det löste sig förstås, men jag ska säga att vi hade det rätt motigt, publiken var rätt skeptisk till hela vårt sätt att jobba kändes det som. Några saker gick dessutom precis som de inte ska gå. Det här är inte riktigt min historia att berätta, men jag gör det ändå, jag var trots allt där. Martin och Tom skulle göra tricket med alla mjölkglasen, och jag misstänker att det som hände fick Martin att försöka komma undan så fort vi ville ha med numret igen. I något litet moment råkade Tom stöta till ett av glasen så att det föll och allting rann ut. Det gjorde av uppenbara skäl det svårt för de båda att slutföra numret. Det var helt enkelt ett sånt där ögonblick som man stirrar in i strålkastarljuset och hjärnan raskt töms på innehåll. I detta ögonblick ler Tom mot Martin och säger glatt: “Nu blir det roligt!”

Martin har aldrig riktigt kunnat släppa det där. Till saken hör också att vi inte hade sidovingar som på andra teatrar utan bara en stor svart bakgrund som vi kunde göra entré från sidorna på. Det betydde att när man var backstage så såg man inte vad som försiggick på scenen. Jag och John-Henry visste alltså inte att de där två egentligen behövde räddas av oss så nästa nummer kunde presenteras eller något sånt. På något vis fortsatte ändå allting.

Foto: Olav Holten

På något vis var också bordet där vi skulle göra flera av numren nu plaskblött. “Banketten” och “Slå Tom” som jag har berättat om tidigare blev nog inte helt som de skulle. Jag och Tom gjorde också vår version av “Jumping knot of Pakistan”, jag har försökt hitta någon film på oss men ni får hålla till godo med en version med Tom och Nikola Arkane, de lånade rutinen till Magic Castle tror jag.

Den drabbades förstås inte av vätan, däremot gjorde jag och Martin vår “Ljudsketch” på bordet precis efter incidenten, och då hade vi andra fortfarande inte fått veta vad som hänt. Jag antar att jag spelade min roll som en rätt förvånad gubbe, Martin var nog bister. Nåja vi är proffs allihop och vi körde bara på. Det finns tillfällen när “The show must go on” stämmer helt och det här var ett sånt. Vi gjorde även “Shiva rings” och publiken fnittrade lite väl mycket för det numret, tyckte vi. När vi frågade efteråt så blev svaret att “jamen, Martin gjorde ju inget, han stod ju bara där och viftade medan Leif och Tom gjorde allting”. Också detta har förföljt Martin, sanningen är faktiskt att Martin gör en hel del och att numret inte funkar utan honom, men allt han gör syns inte och ska inte göra det. På något sätt överlevde vi och det var ju tur att Tom hade ett eget bord till “Benson Burner”.

Foto: Olav Holten

Foto nedan: Arto Airaksinen

Jag inser plötsligt när jag sitter och tittar lite noggrannare på vad jag har skrivit så här långt att jag faktiskt har hoppat över en föreställning. Det var föreställningen “Ett opassande jobb” som vi gjorde i februari 2018 med vår vän David Persson som gäst. Den gången var Tom ute och for någonstans så det var bara tre från Mystiquegänget närvarande. David gick på magikursen på universitetet samtidigt som vi andra och är en karismatisk väldigt duktig magiker.

Jag var lite konfunderad över en sak när jag skrev episoden om Magic Castle, hade vi verkligen inte gjort “dödsbrevet” innan dess? Jodå visar det sig ju nu, här hade den premiär. I körschemat heter den “hängsnara” och det kan inte gärna vara något annat. Den här föreställningen dominerades av duo och soloakter, det märktes direkt när någon var borta. En intressant sak var att det står att “Ägg ur skägg” gjordes av John-Henry och Martin. Jag som trodde att jag hade varit med i alla versioner, men tydligen inte.

Låt oss hoppa framåt igen, vi hade precis avslutat på Olympiateatern i december. I januari flyttade vi in på Teater 3 på Rosenlundsgatan i Stockholm. Det var bekant mark för mig jag hade spelat teater där för länge sedan och även gjort ett par föreställningar med gruppen med juniormagiker jag tog hand om i början på 2000-talet. Fördelen med Teater 3 är att den är en fullt fungerande teater med all utrustning och publikplatser i gradäng så alla ser bra var de än sitter. Vi slapp börja med att ställa ut stolar när vi kom till teatern, även om vi arrangerade om platserna lite grand även på Teater 3.

Foto: Olav Holten

Som ni kan se på bilden ovan så fanns det också en ridå och betydligt större plats för oss att röra oss på. Det gjorde att vi fick börja repetera lite annorlunda och tänka mer på tiden det kan ta att göra entré och liknande saker. Vissa av våra nummer är ju väldigt tajmade och lagda till musik, då kunde man behöva börja gå in på scen tidigare än man var van vid. Vi var många gånger på den teatern och redan tidigt utkristalliserades var någonstans var och en höll till backstage. Var och en hade en stol eller två där han lade upp alla prylar som skulle användas och i en viss ordning. Vi gjorde förstås något liknande på de andra teatrarna men här fixerades det verkligen. Det fanns ju lite mer plats också.

Vår första gästartist i januari 2019 var Johan Ståhl som jag har nämnt tidigare. Johan är en hårt jobbande fantastisk magiker som charmar publiken med en räcka omöjligheter. Det var på första showen på nya teatern som vi upptäckte att vi inte kunde ha bord för nära publikplatserna, då blev det nämligen svårt att se för delar av publiken. Man vill som artist gärna känna närheten till publiken men det som känns bra för artisten är inte alltid lika bra för publiken.

I januariföreställningen körde vi för första gången “Bröder borstar bäst” som intro till showen. Det dök upp en hel del annat också, bland annat gjorde Tom en väldigt rolig återkommande grej under showen med någon fasters löständer. Jag och Martin gjorde en helt vansinnig liten sketch med en kort låt/ljud som Tom hade hittat. Ni kan se nedan hur det såg ut.

Foto: Olav Holten

Ett nummer var med John-Henry, Martin och Tom och var en komplicerad historia med en flaska och glas och boll, har jag för mig, som bytte plats. Samma gäng gjorde en rutin som vi kallade “two men – one cup”, om ni tittar på klippet så kan ni se hur Tom försöker gömma sig bakom Martin när han inte kan hålla masken riktigt. Jag tror att det började med att Tom gav tricket till Martin i present och var tänkt som ett solonummer, men att det sedan förvandlades till ett ensemblenummer.

Det här var också första gången som vi gjorde “six cards repeat” på två tror jag, det var jag och Tom och vi kallade numret “Position 6”. Det var jag som ville göra det här tricket eftersom att jag visste att det fanns en bra konflikt inbakad i det. Jag hade tidigare gjort tricket själv och spelat det som att korten ställer till det för mig. Man kan förstås också lätt göra det som ett elegant trollerinummer. Saken är den att när man är två så går det att göra konflikten tydligare och mycket roligare. Vi hittade ett spel där min rollfigur blir mer och mer frustrerad och galen, och det blir förstås ännu roligare när han försöker trycka ner känslorna men inte klarar det alls. Sedan vi gjorde det första gångerna har Tom hittat på och klurat till de tekniska finesserna i tricket. Han har till och med hållit en hel föreläsning om det. Jag har ingen film på när jag och Tom använder den lilla brickan och så, men här är ett klipp när Tom gör det med härliga Nikola Arkane.

En akt som också visades första gången här och som sedan repriserades ett antal gånger var “Three shell sting game”. Det här numret gillar jag, det bygger på att det är tre olika karaktärer som interagerar och frågan är om det är någon av dem som vet vad som händer egentligen. Som vanligt fick jag äta en massa kakor.

Det var ju alltid lite av ett vågspel att lägga en föreställning precis innan jul. Vi visste ju inte om vår publik hade annat för sig eller om de kanske rent av kunde tycka att det var skönt att koppla av från julstressen, vi körde på iallafall och den 18:e december gjorde vi “Besynnerligt beteende” på Olympiateatern. Efter juluppehållet bytte vi teater igen, men var tillbaka på Olympiateatern för två föreställningar på hösten 2019. Vår gäst i julshowen var Robert Jägerhorn från Finland. Jag och Robert har känt varandra i evigheter (sedan vi var tonåringar, det är ganska många evigheter sedan), och håller kontakten fortfarande. Robert är en väldigt duktig trolleriartist och skådespelare, och hängde glatt med i Mystiquesvängarna.

Foto: Olav Holten

Vi lutade oss mot en hel del repriser i decembershowen, men hade förstås några nya nummer också. Jag och Tom gjorde ett nummer med trollstavar och jag undrar om det inte var något ägg inblandat också. När vi pratar om numret, jag och Tom, så minns ingen av oss riktigt vad det var vi gjorde egentligen. Jag och Tom gjorde även vår baksketch med ett klassiskt gammalt trolleritrick. Tom hade hittat utrustningen för att göra tricket och vi repriserade det flera gånger senare. Tricket beskrivs i en trolleribok, i förordet till Al Baker-boken om någon trollkarl undrar, av Teller. Jag tog till och med originalreceptet till själva kakan som dyker upp i slutet på tricket och stod hemma och testbakade, och det blev rätt bra.

Den allt som har etsat sig fast i minnet är dock, som så ofta, något som John-Henry gjorde. Han klädde ut sig till en jättestor fågel och trollade fram små trollkarlar. Det brukar ju vara tvärtom liksom, trollkarlarna han trollade fram var dessutom små kopior av alla i Mystiqueensemblen. Det hela såg förstås totalt vansinnigt ut, och han flaxade runt på den där lilla scenen.

Under tiden på Olympiateatern hade vår vän Göran Hallmarken kört tekniken åt oss, Göran är egentligen en otroligt skicklig musiker, men valde ändå att dela våra ångestkval. Det var inte så lätt med tekniken på Olympiateatern, sladdar var dragna lite hipp som happ och man var ju aldrig riktigt säker på vilken lampa som lyste var. Erik Johansson fick hjälpa oss och stackars Göran mer än en gång. Jag har för mig att det var något strul med högtalarna också och att inte alla fungerade alla gånger. Göran skötte för det mesta all teknik själv, det fick han göra några gånger när vi hade flyttat också, men så småningom skulle han få lite hjälp.

Jag brukade skicka körschemat till Göran på helgen innan föreställningsdagen, och sedan kom Göran ner till replokalen dagen innan det var dags och så gick vi igenom alla cuer. Samma dag som det var föreställning hade vi ett supersnabbt genomdrag där vi testade att det mesta funkade. Det blev såklart lite fel ibland, men det var verkligen inte Görans fel. Vi i Mystique borde egentligen resa en liten staty till Göran och hans tålamod.

Foto nedan: Arto Airaksinen