Vi tog som sagt en rejäl paus från varandra efter att ha kämpat i ett år och en final på Magic Castle. jag tror att vi sågs igen någon gång i juli för att komma fram till om vi skulle fortsätta och i så fall var? Vi kunde ju inte köra på Scalateatern längre. Det finns lite olika småteatrar i Stockholm, men de kostar en bra slant att hyra. En av teatrarna hette Odenteatern en gång i tiden och där hade John-Henry uppträtt en del, men den hade sedan sålts och döpts om till Olympiateatern. Teaterchefen var en trevlig prick som hette Erik Johansson och efter att Tom hade kohandlat lite där bland annat hallonbåtar ingick i dealen så bestämdes det att vi skulle hålla till där. Teatern ligger på Västmannagatan mitt i Stockholm. Olympia och olympia förresten, undrar om inte “Hadesteatern” hade varit bättre. Man fick åtminstone gå ner i underjorden en bra bit och med tanke på några av numren vi satte ihop, ett av dem redan i augustishowen, så skulle jag kunna tänka mig att dricka glömska ur Lethe (glömskans flod i grekernas dödsrike). Där nere fanns en gammal teater med massor av atmosfär ( eller damm som mormor kallade det). De tekniska förutsättningarna sparar jag till lite längre fram. Den hade sina begränsningar men också en oemotståndlig charm (eller damm).
Håkan Berg var vår eminente gäst den här gången, det kändes bra med en rutinerad kraft som vi redan kände väldigt bra. Han gjorde succé förstås. En av de saker som fanns där nere var en enormt stor flygel mitt i rummet. Jag har ingen aning hur de hade fått ner den dit, men vi var tvungna att flytta på den varje gång och den måste stå på ett särskilt sätt för att vi skulle få in maximalt med publik. Någon ( inga namn, men jag minns vem det var) tyckte att vi var helt dumma i roten som inte hade en pianist som spelade live till allting. När jag frågade hen vad hen trodde att det skulle kosta och hur vi skulle ha råd med det så dämpade sig personen något iallafall.
Vi tänkte att vi skulle vara smarta och spara på jobbet lite, så vi körde föreställningen från Hollywood som första akt med två modifieringar; Håkan körde ett nummer och vi lade till ett nykonstruerat nummer med glasögon som jag och John-Henry gjorde. Glasögonnumret försökte vi oss på att modifiera ganska många gånger men det blev på något sätt aldrig riktigt bra, även om jag tror att det var rätt kul att titta på.
Foto: Arto Airaksinnen
I andra akten hade vi lagt till en kul version av knutar på en duk som ramlar av med mig och Tom, en bagatell men det blev en sådan där bra mellanakt som man kan kasta in här och var. Det här var nog också första gången som vi Martin och Tom gjorde tricket med läskburkarna (Fizzmaster). Tom hade gjort en liknande version med Peter Rosengren tidigare, men Martin är bra på att ta ut svängarna.
Jag märker nu när jag skriver att jag försöker skjuta upp det oundvikliga, men när jag tittar i körschemat för den där showen så står där det obarmhärtiga lilla ordet “tårta”. Japp det var alltså den gången vi gjorde tårttricket, John-Henry vill helst inte tala om just det här och om han gör det så påstår han att det blev som det blev berodde på att det var helt orepeterat. Det var orepeterat som så många av våra nummer… Nå, som jag minns det så hade John-Henry upptäckt att det gick att skriva ut och printa på någon typ av marsipan. Man kunde således skriva ut ett kort. Jag minns verkligen inte alla detaljer, jag har gjort mitt allra bästa för att förtränga just det här. John-Henry tog upp en åskådare på scenen och gjorde någon typ av korttrick för denne arme man, jag gissar att det valda kortet försvann och vips halade John-Henry fram någonting bakelseliknande på ett fat, det printade kortet på marsipanen på toppen var fel (och det var meningen har jag för mig) och sedan låg det valda kortet inuti själva bakelsen. Meningen var att åskådaren skulle hitta kortet när han åt upp tårtbiten. Jag vågar inte svära på det men något åt det hållet var det. Problemet var att det här var i augusti när det fortfarande är rätt varmt och i en teaterlokal med en massa strålkastare blir det väldigt varmt. John-Henry hade konstruerat en tårtbit som bestod av någon typ av botten med kanske något lager vaniljkräm ovanpå, men framförallt någon sorts läbbig sörja på tub som skulle vara vit choklad. Alltihop hade smält ihop till något outtalbart på tallriken, jag är inte säker på att åskådaren såg att det var något kort på marsipanen. Jag stod i kulissen och såg åskådarens ögon när John-Henry utropade: “ÄT! ÄT”. Med förtvivlan i blick tog åskådaren skeden bredvid tallriken och rörde lite i geggan, men vägrade naturligtvis att äta. Till slut när John-Henry hade trugat en stund, tog John-Henry resolut skeden och grävde fram det dragna kortet. Det var rätt kort men det blev liksom inte den där klimaxen på ett trick som man kanske hoppas på.
Som tur var kom Håkan Berg efter det här och avslutade showen, tack och lov för våra gästartister. Vi gjorde aldrig om tårttricket.
Foto: Olav Holten
