På något sätt blev det så att vi skulle köra. Vi bestämde på ett tidigt stadium att vi skulle ha gästartister. Vi var inspirerade av Spellbound club som föregick i Göteborg och även Amsterdam Magic Show (som fortfarande kör för fullt i Amsterdam) som hade liknande idéer.
En av de som höll i tåtarna för Spellbound club var vår vän Gaston, en utomordentligt duktig magiker och han blev också vår första gästartist.
Foto: Olav Holten
Jag ska berätta mer om våra gästartister längre fram, men Tom ringde till Gaston och frågade om han ville komma och leka med oss och det ville han. Nu var det ju bara det att vi måste skapa en show också. Vi började jobba i min replokal som passande nog ligger på gångavstånd från Scalateatern, vilket för övrigt betydde att på föreställningsdagarna bar, släpade och drog vi alla våra pinaler direkt ner till teatern. Vi skapade ett intro, ett kort nummer som presenterade föreställningen. Jag hade en idé om att vi kunde kasta grejer till varandra som förvandlades hela tiden, och det blev ett sådant nummer. Det här blev sedan det intro vi använde ganska länge. I våra körscheman står det med som “kastrutin”, jag tycker fortfarande att det ser ut som ett snuskigt ord på ryska. Tom hade redan bestämt att föreställningen skulle heta “Djävul med en blå kortlek”, så vi försökte komma på vad vi skulle göra med en blå kortlek.
Det var Tom som hittade på namnen på våra föreställningar, om ni någon gång har undrat över namnet och vad det hade med just den föreställningen att göra så skyller vi allt på Tom. Ibland synkade namnet jättebra och andra gånger undrade vi själva vad det var frågan om. Vi har ju försökt att ha någon sorts idé som kan hjälpa till att hålla ihop våra föreställningar. När jag nu läser körschemat ser jag att vi förutom blå kortlekar tydligen har tyckt att lådor av olika slag är kul och dessutom låter vi Martin bli skrämd ett par gånger. En av de saker jag propsade på som regissör för det hela var att vi inte skulle behandla varandra som rekvisita utan alltid ha kontakt, mötas och hitta något slags enkelt spel mellan våra personligheter. Det är lätt hänt när man gör något sånt här att var och en går in och bara “gör sin egen grej”. Vi ville att det skulle vara lite varmare stämning och kännas som om vi gjorde föreställningen tillsammans. Det här fick till följd att vi kanske stundtals gick runt och glodde lite väl mycket på varandra, men jag tycker överlag att det har fungerat.
Till den här förställningen skapade vi också ett nummer med kort, där Tom ska göra ett korttrick och vi andra “hjälper” honom att städa bordet och blanda korten. Någon gång när vi gjorde numret hjälpte vi honom så pass mycket att det faktiskt blev fel i själva avslutningen av tricket, men Tom lyckades lösa det med panik i blicken.
De som har läst Toms kommentar till mitt förra inlägg vet redan att vi hade en del panik när det väl var dags för show. Vi byggde och placerade ut stolar, jag frågade Tom hur många som var bokade. Det var 72 bokade, när jag räknade stolarna hade vi ställt ut 36… Det blev till att tränga ihop och göra om allting och låta några ur publiken stå. Vi hade tänkt sköta musik och ljud själva vilket havererade omedelbart, och Håkan Berg kom som en räddande ängel och körde ljudet åt oss. Till första föreställningen hade vi dessutom bett en duktig burlesqueartist (Gabriella) vara med och ta emot publik och hjälpa till att öppna showen. Det vi inte insåg var att det fick oss trollerigubbar att framstå i mindre smickrande dager när vi hade med en i publikens ögon lättklädd tjej, och det hela blev sinnebilden av hur man tänker på trollkarlar med sina assistenter. Precis det som vi inte står för någon av oss. Ibland är det svårt att se vilken bild man förmedlar.
Jag kommer också ihåg att vi trodde att första akten skulle vara 45 minuter och var oroliga för att det skulle bli för långt, den rann dock iväg väldigt fort och var bara 25 minuter lång innan det var dags för paus. Det här chockade åtminstone mig, det är svårt att beräkna tid för nummer av vår typ ibland, men vi har blev avsevärt bättre på det även om vi drog iväg åt andra hållet några gånger och gjorde väldigt långa föreställningar.
På något sätt klarade vi oss igenom den där första gången, och så stod vi där och tittade på varandra.
Det var då vi insåg det… Det var bara några veckor kvar till nästa föreställning, dags att börja spåna på nya nummer, vi hade ju så lite tid.
Fortsättning följer!
Här är några bilder från första föreställningen. Foto: Olav Holten
