Vår januariföreställning 2020 innehöll en hel del, rätt mycket underligt material, jag vet knappt var jag ska börja. Jag kanske får börja som vanligt och säga att showen hette “Sargasso” och att fantastiska Galina var vår gäst. Jag gillar Galina hon har några nummer som är helt makalösa, otroligt visuella och magiska, dessutom är hon otroligt trevlig och jag tror att hon kom en dag tidigare och repade med oss så hon var nog ovanligt inblandad i det vi gjorde. Showen hette som sagt “Sargasso” och hade någon sorts nautiskt tema eller åtminstone vatten och vad som kan göras med det. Vi hade bland annat med två uppblåsbara simbassänger, ni vet sådana som barn kan leka i. Vi hade med två stycken och jag minns banne mig inte hur men jag har för mig att vi trollade fram John-Henry ur dem genom att lägga ihop dem som en dubbelmacka. John-Henry och jag gjorde senare ett nummer där John-Henry trollar fram små glaskulor eller rättare sagt de rasar ur hans kläder, efter att först ha trollat fram några enstaka kulor som jag skulle lägga i en glasburk formligen forsade de fram. En sorts parafras på ett nummer Topper Martyn brukade göra
Vi gjorde en del annat också, det här var första gången såvitt jag vet som vi gjorde “Skrivbordsnumret”. Numret är nästan omöjligt att beskriva, men det består delvis av att min karaktär ska sätta sig vid ett skrivbord och en av hans armar hänger inte riktigt med utan blir hängande kvar tills den blir meddragen till skrivbordet där skrivbordslampan får eget liv och börjar ta över allting och till slut min figurs liv. John-Henry spelade min arm och dockspelade också lampan. Han hade fullt synligt en svart morphsuit på sig (typ en heltäckande spandexdräkt). Först tänkte vi att vi skulle försöka få honom att verkligen inte synas med hjälp av olika ljuseffekter, men bestämde oss istället för att låta honom var synlig precis som man kan se i en del japanska teaterformer. Det var helt fascinerande hur fort publiken glömde att de såg honom och istället följde med i den absurda handlingen. Det här är en av de akter som vi har skapat som jag verkligen gillar, den är rätt underlig men men både rolig och lite läskig samtidigt.
Foto: Arto Airaksinen
Martins alter ego “Börje Kawasaki” dök åter upp i den här föreställningen och gjorde någon typ av slagruterutin med hjälp av ett samurajsvärd. Jag har fortfarande inte kommit till de underligaste numren i föreställningen. Ett nummer handlade om en toalettkö som jag, John-Henry och Martin stod i, vi försökte hitta på olika sätt att komma före i kön med en massa märkliga förvecklingar med handtag som lossnade och att den plötsligt ändrades från kö till herrtoan till att plötsligt vara kö till damtoan och till slut visade sig vara kön till nästa buss. Kanske kan vara ett nummer att göra om till något helt annat och spela i dessa tider av förvirrad debatt om vem som ska få gå på vilken toalett. Mina vänner som är trans skulle nog ha en och annan idé om handlingen.
Nu kommer det! Det var ett nummer som Tom hade tjatat om hela hösten att han ville göra, och vi sade nej och sedan hade Tom inte alla grejer till numret, men nu skulle det bli av. Det var ett nummer som skulle utspela sig under vattnet, Tom och Martin skulle vara dykare och jag och John-Henry skulle vara sjögräs. Ja, ni läste rätt, jag och John-Henry spelade sjögräs, det var meningen att vi skulle göra någon sorts koreografi i gröna spandexdräkter. Nå tiden går fort och när Tom försökte få någon koreograf att komma och hjälpa oss så fanns det väl ingen tillgänglig just då. Jag tror att vi mest stod och gjorde lite svajiga rörelser. Det här kändes väl inte riktigt som en höjdpunkt i karriären måste jag säga. När Tom vid vissa tillfällen i jobbet med Mystique inte har velat göra vissa saker så har vi påmint honom om sjögräsincidenten och påpekat att dräkterna finns kvar om han kanske skulle känna för att ta på sig en sådan istället.
Det var även i den här showen som jag och Martin framförde “PomPom-staven”, numret avslutades med att jag trollade fram en gigantisk fisk.
En av de finare delarna av showen var när Tom, framförde sin version av Dr Sawas musselrutin.
Som vanligt var det en väldigt blandad föreställning, men det var ju det som var grejen, vi experimenterade och jag är iallafall säker på att ingen har gjort något liknande.
Foto: Olav Holten
Foto nedan: Arto Airaksinen
