“Ett sällsamt släktskap” hette showen i november med den eminenta Laura London som gäst. Martin och jag blev presenterade för henne ganska många år tidigare. Hon dök upp när vi sällskapade med Fay Presto en gång. Nu hade hon fått en rejäl dos självförtroende och var helt briljant, väldigt kul att få ha henne med i vår höstmörkertyngda föreställning. Den här hösten fabricerade vi verkligen en stor mängd totalt nya nummer, och novemberupplagan var inget undantag. Här gjorde vi för första gången något som i körschemat hette “Lilla duken” men som Tom senare döpte till “Sign of silk” Här tog vi återigen en klassisk trollerieffekt med en liten duk som försvinner och kommer tillbaka, och skruvade den hårt åt ett annat håll. Borta är all känsla av trollkarlen som gör något oförklarligt med en min av “nu lurar jag er allt” och i värsta fall “jag är lite bättre än er andra eftersom jag kan göra det här”. Allt sånt togs bort och istället blev det som ni kan se om ni klickar på länken här.

Tom och jag gjorde en version av “Jumping knot of pakistan” (ett trick med rep i olika färger och knutar som hoppar) som jag minns det var den rätt kul. I den här föreställningen hade vi också skämtet med att Tom säger till en stackars ovetande medhjälpare på scenen att det behövs en avledningsmanöver, varvid jag kommer inspringande till ljudet av en vrålande Tom Jones, plingar på en leksaksxylofon bugar och går ut. Varvid Tom vänder sig till åskådaren på scenen och frågar:”Fungerade det? Blev du avledd?” Självklart kom jag sedan inspringande fler gånger under föreställningen.

Foto:Olav Holten

Före paus gjorde vi ett nummer med rötter i en övning vi gjorde på universitetet där vi sitter runt ett bord och ska fika och börjar slåss om kakor (ständigt dessa kakor). När jag tänker på kaknumret blandar jag ofta ihop det med det nummer som kom direkt efter paus och som vi kallade “Banketten”, där sitter vi och försöker äta marsipanlimpor (med omslagspapperet kvar) med kniv och gaffel på tallrikar. Besticken börjar dock böja sig och blir obrukbara och och så var det ett saltkar inblandat och jag undrar om det inte var något med drycken också och marsipanlimporna försvinner. I slutet har bara Martin en marsipanlimpa som han i sortin tar en stor tugga av trots att omslaget (som ju var någon slags metallfolie) sitter kvar. En absurd bild som åtminstone jag tyckte var hysteriskt rolig och jag har för mig att både jag och Tom hade svårt att hålla masken.

Ni märker kanske att jag har svårt att komma ihåg vad vi faktiskt gjorde? Vi skapade så otroligt mycket material under den här tiden att vi själva blev konfunderade ibland när vi ville reprisera något nummer. I bästa fall hade vi filmat någon repetition och många är de gånger när vi har fått springa upp ur min replokal ( där man inte har mobiltäckning) upp till det iskalla garaget ovanför och titta på någon video från när vi skapade numret. För att spä på min egen förvirring så jobbade jag ju varje helg på Viking Line med Gajoni och där vi också skapade nytt material hela tiden, vi gjorde två helt nya föreställningar i halvåret åt Viking Line. Därmed skulle man ju kunna tycka att det räckte, men jag skrev och spelade dessutom ett par rejäla soloföreställningar under den här tiden, och ja de behövde också repas.

Ett annat nummer som gjordes den här gången var något som hette “Kortlekshävert” där jag suger ut korten ur en kortlek med slang som en del av ett trick som Tom gjorde. Anledningen till att jag minns det är egentligen att vi lade en hel massa energi på att hitta precis rätt slang, Tom gav sig inte innan den hade exakt den storlek och kvalitet som han sökte.

Två akter till i den här versionen av Mystique har stannat kvar i mitt minne, men av helt olika orsaker. Den första är pruttkuddenumret, Tom gjorde ett förutsägelsetrick med en åskådare som fick sätta sig på olika pruttkuddar, jag minns att jag med ett visst bubblande fnitter såg åtminstone en av kuddarna spricka sönder totalt i ett litet dammoln. Jag är ledsen, jag är verkligen inte en bättre människa än så. Numret avslutades med en liten pruttlåt som Tom hade hittat. Omedelbart efter det var det dags att samla ihop anletsdragen och gå in och göra vår version av “Kinesiska ringspelet” som fick namnet “Shiva rings”. Det är mer än man tror att hålla reda på i den där lilla akten, inte minst måste Martin upp på en pytteliten låda för att höja sig bakom oss andra två. Dessvärre glömde jag att ta av mig hatten otaliga gånger, precis som på den lilla filmen. En gång ryckte Martin av mig hatten och kastade ut den i kulissen. Jag tycker dock om det här numret, det är ett sånt där som jag i efterhand kan önska att vi hade repat in ordentligt och tagit med oss till Magic Castle. Tyvärr var numret inte påhittat den gången.

När jag sitter och läser och kollar igenom allting här nu så inser jag att det här var en av de gångerna som vi inte var full styrka, John-Henry jobbade på någon båt tror jag. Det hände ett fåtal gånger att vi inte var alla fyra, men det löste sig ju alltid på något sätt.