I oktober 2019 var vi alltså tillbaka på Teater 3, showen hette “Tingens anarki” och vi hade svenske Jacob Schenström som gästartist. Han är duktig han Jacob och lyckades tävla sig till ett andrapris i trolleri-VM (FISM). Den här föreställningen var vi åter igen en man kort, John-Henry var borta så vi fick hitta alternativ till det vi brukar göra. Intronumret blev en helt ny skapelse, vi har ju använt clownnäsor lite här och var och nu dök de upp igen. Jag är som regissör förtjust i temposkiftningar och att använda olika extrema varianter på på det. I mina kurser har jag övningar med ett inre och ett yttre tempo till exempel. I det här numret fick jag utlopp för mina begär. Vi använde en musik med högt tempo, men jobbade emot musiken rörelsemässigt, vi rörde oss extremt långsamt. Jag tycker sånt är spännande och jag gillade resultatet. Det verkar Tom också ha gjort, för senast när han åkte till Magic Castle igen för inte så länge sedan så lånade han numret. Min idé var att luften runt oss skulle kännas tung och och seg som sirap så att vi fick kämpa oss fram. Jag har för mig att Tom också blev förtjust när han i ett moment i numret upptäckte att en av hans teorier on trolleri fungerade även i slow motion.
Foto: Olav Holten
Det står i körschemat att Tom gjorde Modéns äggtrick, med andra ord något som vår vän Anders Modén har hittat på. Jag undrar om det är det tricket som kräver att man lånar en jacka av en åskådare och brer ut som underlag på ett bord, sedan tar man fram äggen… Har för mig att det blev kul. Börje Kawasaki dök upp igen och hade nu blivit en fast roll som Martin gjorde lite då och då. Det verkar även som att det var i den här föreställningen som jag dansade med en ballong. Jaa, det finns ett trolleritrick där det ser ut som om man slukar en hel figurballong ( ni vet en sådan där ballong som går att knyta ihop till olika djur och figurer). Det här är något som har blivit ett standardnummer för många trolleriartister och det görs ofta med samma gamla skämt som alla använder. Vi hoppade över allt sånt och jag gjorde någon typ av koreografi, jag minns att det var på Toms inrådan som vi hoppade över all tillstymmelse till skämt eller ironi.
Apropå skämt så gjorde jag och Martin vårt kålhuvudnummer, det är ett gammalt nummer som vi skapade för länge sedan när vi fortfarande kallade oss för “Whoops!”. Det går ut på att Martin påstår att jag har gått en fakirkurs när det i själva verket var en tankeläsningskurs. Martin drar en duk över huvudet på mig och stöter en sax i mitt huvud. När han senare ska göra om dådet uppdagas att jag använder ett kålhuvud som jag håller upp i stället för huvudet. När Martin ska göra om det så “råkar” kålhuvudet bli kvar utanför duken och Martin trycker in saxen i mitt huvud med ett härligt smaskande, kålhuvudet åker med en dov duns i golvet. På något magiskt sätt klarar jag mig ändå. Nu beskriver jag det schematiskt, men det är en ganska lång sketch som får en hel del skratt. Som så mycket annat bygger numret helt på hur vi spelar våra roller och hur vi reagerar.
Till min förvåning ser jag att vi gjorde något med snor igen, jag minns inte riktigt men jag är rädd att det var jag som gjorde det. Ibland fungerar förträngningsmekanismerna i hjärnan förträffligt.
Foto: Olav Holten
