“Mystique: visar finger” hette föreställningen den här gången och Arkadia återkom som gäst, vi gjorde den i augusti 2020, vilket innebar restriktioner. Folk måste sitta glest i salongen och jag tror att det fanns en gräns på femtio personer. Vi körde dubbla föreställningar den här kvällen och tror jag flera gånger under hösten. Det jag egentligen minns mest från den här tiden är att det verkligen började knaka i fogarna mellan medlemmarna i Mystique. Man kunde ju tro att det uppehåll som hade varit sedan i februari och det faktum att vi hade vilat från varandra skulle göra saker och ting bättre, men det var riktigt grinigt här. Grinigheten höll i sig en stor del av hösten. Inte så konstigt egentligen, alla har ju sin bild av hur man vill att en föreställning ska vara och vad Mystique ska stå för. Så kan det vara i en ensemble, vissa grinigheter har jag förståelse för, men andra tycker jag var onödiga. En av hörnstenarna i Mystiques arbete var ju att alla kommer med förslag när vi jobbar med ett nummer och vi provar lite olika saker, sedan har jag som regissör ansvaret att föra arbetet framåt och säga ja och nej till olika saker. Det slutade fungera lite här och var, och det uppstod upprördhet över att ett nummer inte såg ut som man hade föreslagit från början, och att vissa nummer skulle göras på ett visst sätt annars tänkte man minsann hoppa av. Hopplöst att jobba under sådana förhållanden, kan jag tycka.
Inte så mycket nyheter i den här föreställningen förutom att den hölls ihop av en stor röd knapp. Precis vid knappen fanns en skylt med texten: “Rör ej!”. Det är klart att någon tryckte på knappen och genast satte någon musik igång och hela ensemblen störtade in och gjorde någon slags fuldans. Jag minns också att jag och John-Henry experimenterade med att byta roller. Han spelade som vanligt den livströtte servitören som trollar fram min frukost ur skägget, men så plötsligt byttes rollerna och jag blev servitören och John-Henry försöker beställa och får enorma mängder pasta framtrollat ur en påse.
Intronumret var också nytt, vi trollade fram bokstäver på olika sätt. Jag tror att det blev rätt rörigt men till slut kunde man läsa vad bokstäverna blev tillsammans. Vi gjorde nog aldrig om det tror jag för det funkade halvbra. Det bästa med det var egentligen den bild som Olav Holten lyckades ta.
Foto: Olav Holten
Det var också en hel del små fingerborgsrutiner inblandat i föreställningen. John-Henry kom med en kul teknisk lösning på hur man kan handskas med fingerborgar och han blev rejält sur, vilket jag har full förståelse för. Han var av någon anledning inte med på ett antal repetitioner och vi tre andra gjorde klart fingerborgsnumret, men utan honom, när han kom tillbaka var han inte längre med i numret som han hade initierat. Man kan bli sur för mindre. Även inledningsnumret var John-Henrys idé, men det kom en hel del tekniska svårigheter i vägen så vi var tvungna att lösa det på lite olika sätt och det var en hel del bråk om det där numret.
Som tur var så hade vi ju Arkadia som gästartist igen, och han gjorde ett fenomenalt bra jobb som det proffs han är. Han räddade nog delvis den här föreställningen.
Foto: Olav Holten
