Plötsligt var vi framme vid slutet på februari 2020 och folk började få rätt våldsamma förkylningar, så till den grad att de måste uppsöka sjukhusvård. Jag repeterade en soloföreställning samtidigt som hette “Ariels skugga” och min regissör blev så våldsamt sjuk att han inte kunde släpa sig ner till teatern, vilket i och för sig var bra eftersom jag höll mig frisk. Vi hade premiär någon vecka efter februariversionen av Mystique och jag var helt slutkörd. “Ögats förräderi” hette Mystiqueföreställningen den här gången och vi hade en riktigt fantastisk gäst; Vadim Savenkov. Vadim har en uppsjö av olika nummer, det ena underligare än det andra, han har en gedigen mim- och dansutbildning i bagaget som han använder på ett väldigt roligt sätt. Vi själva hade ganska många repriser den här omgången, bland annat fick både peruknumret och kontorsnumret med lampan som får liv nya testomgångar. Jag var nog tacksam att det var så, med tanke på min andra förestående premiär.
Vi hade förstås några nya nummer också, bland annat något vi kallade “trollerikoreografi”, det är också ett nummer som har gjorts om på en massa olika sätt varje gång vi har provat det. Numret bygger på en idé av John-Henry. Han står på scenen och upprepar en serie rätt obegripliga rörelser, och i den här versionen kom jag in på scenen och gick ut i gen lika obegripligt. Plötsligt börjar det dyka upp föremål i händerna på John-Henry, de dyker upp ett efter ett och så förstår man att han tidigare gjorde en serie trolleritrick om och om igen, och man förstår att jag kom in och assisterade honom. Det blev en sorts trolleriloop, efter ett tag börjar föremålen försvinna igen och till slut är vi tillbaka där hela numret började. En ruskigt bra idé till ett nummer tycker jag.
Vi hade självklart med ett nytt totalt vansinnigt nummer också, numret hette och heter fortfarande “Chess mess”. Om ni någon gång har sett en pjäs av Ingmar Bergman som heter “Trämålning” eller möjligen den betydligt mer kända filmen han gjorde på samma manus som heter “Det sjunde inseglet” (den handlar egentligen om pesten, så muntert värre!) Den mest berömda scenen i hela filmen är med all säkerhet när riddaren spelar schack med döden. John-Henry kom med idén att vi skulle göra en version av scenen fast med trolleri, så det gjorde vi. Jag spelade döden och John-Henry gjorde riddaren, det blev förstås något som började som en parafras övergick till parodi och slutligen urartade till totalt vansinne. Vi påbörjar schackspelet men efter två drag liknar det mer fia med knuff uppblandat med monopol och andra brädspel. Publiken har haft väldigt roligt varje gång vi har gjort numret iallafall. För den som till äventyrs har sett oss framföra spektaklet så kan jag berätta att det är rätt besvärligt eftersom själva brädet iallafall första gångerna vi gjorde “chess mess” bestod av lösa vita brickor som låg utplacerade på ett bord med svart duk. Jag tror att vi till en början hade någon idé att det skulle hända grejer med själva brädet också, men det blev aldrig riktigt så.
Foto: Arto Airaksinen
Foto nedan: Olav Holten
