Man kunde ju som sagt tro att vi skulle hålla oss lugna och inte åka någonstans efter vårt äventyr i Göteborg, men nejdå vi gästspelade även i april. Den här gången var dock allting mer uppstyrt och vi behövde inte åka så långt, vi drog till Uppsala. Vår vän Johan Ståhl drev under ett antal år en stor festival i Uppsala som hette “Magic & Comedy”, och vi blev en del av festivalen även om vi producerade Mystiqueföreställningen själva. Det finns en otroligt fin liten teater i Uppsala som heter “Den Lilla teatern”, jag har varit där flera gånger både med Mystique och med min kollega Gay Lundin. Vi fick hjälp av Johan med backdrop och han hjälpte oss också att ordna fram någon som kunde hjälpa oss med tekniken. Han övertalade en oändligt snäll och tålmodig kille som hette Johannes (eller möjligen Jacob, ingen av oss minns) (förlåt!). Det var dessutom någon mer som vi övertalade att hjälpa till men minnet flyr mig tyvärr på den här punkten.
I Uppsala körde vi stora delar av showen som vi hade gjort med Gisell, fast utan henne och så modifierade vi övergångar och lade till ett par nummer. Den här föreställningen gick riktigt bra och ingen var sjuk och hade feber (Tom hade 40 graders feber när vi var i Göteborg). Det var nog bra att vi fick lite självförtroende inför den betydligt längre resa vi snart skulle göra. I juni var det dags för Magic Castle och Hollywood.
Tiden gick fort den där våren och snart var det dags för vårt sista framträdande på Scalateatern. Jag kommer inte ihåg detaljerna men jag vet att Scalateatern inte var helt nöjda. Jag tror att de först ville flytta oss till en annan veckodag och dessutom ha mer betalt och till slut var det nog så att de skulle ha någon annan sorts klubbkvällar där i källaren. Vi beslöt att satsa ordentligt inför vår föreställning i maj, vi hyrde den stora teaterscenen och Tom lyckades övertala Alana Moehlman från Tyskland att komma och gästa oss.
Jag gillar verkligen Alana, hon är supercool och har en ruskigt bra akt. Det kan vara en bra idé att ha sett akten innan jag nu berättar om när Tom förvirrar oss andra. Det här är bara ett exempel, det kommer flera. När Tom och Martin pratade om Alana hävde Tom plötsligt ur sig sådär i förbigående att “Jaa, hon har ju bara en arm”. Kugghjulen i Martins hjärna började nog lossna lite lätt innan han såg det där glittret i Toms ögon. “Näää du försök inte”, kontrade Martin till slut när marken hade slutat gunga under honom. Självklart har Alana två armar även om man kan undra när man ser hennes nummer.
I den här upplagan av Mystique gjorde vi för första gången vår utveckling av vandrande flaskorna. Jag beskrev lite löst i min förra postning hur vi hade hittat en konflikt i tricket med mjölkglasen. Här kommer ett annat exempel; själva tricket i sig är från 1920-talet och heter “Multiplying bottles”, Tom gav 2009 ut en liten bok som hette “Moonshine monologues” med en massa nya idéer och fiffigheter till det här gamla tricket. De fiffigheterna ville vi förstås använda och samtidigt utveckla rutinen till något mer teatralt. Jag kunde ju se att det fanns en konflikt i att flaskor och glas inte var där de borde vara, men hur skulle vi kunna spela det? Det tog ett tag och jag minns att jag var tvungen att verkligen gå hem och fundera när vi hade jobbat en dag med rutinen. Min figur blir ju ett slags offer för händelserna när han tror att han ska få sig ett glas, Toms karaktär styr det som händer men inte så att det egentligen går att uppfatta honom som ondskefull, utan det är bara som om han inte förstår vad jag förväntar mig. John-Henrys figur spär ovetande bara på förvirringen, och jag kan spela min figur som att han blir mer och mer frustrerad och förvirrad. Jag tycker att “Bottle battle” som vi har döpt stycket till har blivit ett kul och överraskande nummer. En sak som jag gillar är dessutom att en del av metoden ligger i spelet, det är mycket att hålla reda på kan jag avslöja och när vi någon gång har fått för oss att reprisera numret har det oftast tagit flera dagar att komma ihåg vilken flaska som är var.
“Bottle battle” är också ett exempel på vad man kan göra om man är fler som gör ett nummer. Här är också rollerna jämbördiga och inte någon som är assistent och håller sig i bakgrunden, man kan tycka att John-Henrys roll liknar en assistent men han är faktiskt en del av dramat och spelar en viktig roll för att spä på min figurs förvirring.
I nästa rafflande avsnitt drar vi till Los Angeles!
