Vi avslutade vårsäsongen med Miguel Muñoz och tog ledigt från Mystique under sommaren. Våra pauser var välbehövliga, det tar på krafterna att hitta på så mycket nytt material hela tiden. Vi var trötta i allmänhet och trötta på varandra, att jobba så intensivt som vi gjorde dränerar också humör och koncentration. Alla vi i mystique är väldigt olika varandra, på många olika sätt. Vi har totalt olika processer när det gäller att skapa något, det här gjorde ju att många av våra skapelser blev helt unika, men det var stundtals extremt påfrestande när vi slet. Toms process började ofta i något trickbaserat medan Martin börjar i andra änden. Martin vill förstå själva sceneriet och händelseförloppet innan han kan börja med de tekniska detaljerna, hans fantasi sätts igång av tankar om hur han ska spela det som ska ske på scenen. John-Henry är mer fascinerad av de tekniska lösningarna och går igång på det, samtidigt som han också ofta har någon sorts ( ofta skruvad) bild av hur allting ska bli till slut. Jag själv kommer ju i hög grad från teaterhållet och får inspiration från det sceniska och hur min roll ska spelas och gärna utvecklas.

Det här gjorde att det ibland kunde bli svårt när vi höll på och jobbade med något. När Martin stod i fokus i replokalen och skulle repa något så blev han ju bara trött när Tom och John-Henry kastade ur sig en massa förslag om hur han skulle göra vissa saker rent tekniskt. Tom å sin sida vill gärna ha klart för sig hur allt ska fungera och hur han ska hantera de rent tekniska aspekterna av ett trick. Slänger man på honom en massa information om hur han ska spela något eller var han ska gå och stå innan han vet hur allt ska funka så glömmer han ofta stora bitar. Jag gjorde mitt bästa för att få arbetet att komma vidare hela tiden, en sak som jag har lärt mig som regissör och som blev väldigt tydligt för mig under jobbet med Mystique är att när man regisserar eller ger feedback så måste man ta en bit i taget. Ett scenframträdande består av flera lager. Man måste låta personen som mottar regi eller feedback smälta den första informationen innan man kan gå vidare och jobba med nästa lager.

Därför blir ofta feedbacksessioner med andra trolleriartister ett sammelsurium av information för den stackare som mottar informationen. Man kastar på personen en massa osammanhängande idéer och tankar, kunskap och tyckanden. Ett av mina uppdrag i Mystique var att försöka lotsa oss fram mellan alla idéer och uppslag, och jag måste hela tiden jobba snabbt och bestämma snabbt. Jag missade förstås rejält ibland, särskilt när jag själv skulle spela med i något nummer.

Ett nummer som blev lite halvdåligt var vårt nya öppningsnummer hösten 2019. Vi var för övrigt tillbaka på Olympiateatern, eftersom Teater 3 hade en egen produktion som skulle spelas och vi fick inte riktigt plats i början på hösten. Vi tänkte att vi skulle köra ett nytt öppningsnummer när det var ny säsong och gjorde ett nummer där alla började trolla fram delar till en drink som jag skulle få och sedan blev jag av med alltihop precis i slutet på numret. Här krånglade vi till det för oss och numret blev aldrig särskilt bra, jag hade egentligen behövt kliva ut och betrakta rutinen och sedan rensa i den, men det blev mig övermäktigt.

Foto: Arto Airaksinen

Som tur var hade vi fina Nikola Arkane som vår gästartist den här gången. Nikola gjorde bra ifrån sig, hon har en bakgrund inom teater och passade bra in ibland våra knasigheter. Hon har ju dessutom utvecklats otroligt mycket sedan den där gången och kom tillbaka för ett gästspel vid ett senare tillfälle. I den här showen använde vi oss åter av ett återkommande infall, det vill säga ett “running gag”, det gjorde vi i flera föreställningar. När vi inte hade tid att hitta på någon riktig handling ville vi ändå ha något som hjälper till att binda ihop föreställningen. Den här gången handlade det tydligen om att John-Henry kom indansande och avbröt mig och kastade serpentiner, sista gången han dansade in var det visst med toalettpapper… Jag har verkligen förträngt vissa saker.

Tydligen gjorde Nikola, Tom och John-Henry en rutin med sharpiepennor, minns inte alls vad de gjorde även om jag misstänker ungefär vad som försiggick. Vid det här laget hade vi alltså hållit på i två år och pumpat ut föreställningar och nytt material, och mer skulle det bli!

Foto: Olav Holten