Bakom spegeln

“Ett sällsamt släktskap” hette showen i november med den eminenta Laura London som gäst. Martin och jag blev presenterade för henne ganska många år tidigare. Hon dök upp när vi sällskapade med Fay Presto en gång. Nu hade hon fått en rejäl dos självförtroende och var helt briljant, väldigt kul att få ha henne med i vår höstmörkertyngda föreställning. Den här hösten fabricerade vi verkligen en stor mängd totalt nya nummer, och novemberupplagan var inget undantag. Här gjorde vi för första gången något som i körschemat hette “Lilla duken” men som Tom senare döpte till “Sign of silk” Här tog vi återigen en klassisk trollerieffekt med en liten duk som försvinner och kommer tillbaka, och skruvade den hårt åt ett annat håll. Borta är all känsla av trollkarlen som gör något oförklarligt med en min av “nu lurar jag er allt” och i värsta fall “jag är lite bättre än er andra eftersom jag kan göra det här”. Allt sånt togs bort och istället blev det som ni kan se om ni klickar på länken här.

Tom och jag gjorde en version av “Jumping knot of pakistan” (ett trick med rep i olika färger och knutar som hoppar) som jag minns det var den rätt kul. I den här föreställningen hade vi också skämtet med att Tom säger till en stackars ovetande medhjälpare på scenen att det behövs en avledningsmanöver, varvid jag kommer inspringande till ljudet av en vrålande Tom Jones, plingar på en leksaksxylofon bugar och går ut. Varvid Tom vänder sig till åskådaren på scenen och frågar:”Fungerade det? Blev du avledd?” Självklart kom jag sedan inspringande fler gånger under föreställningen.

Foto:Olav Holten

Före paus gjorde vi ett nummer med rötter i en övning vi gjorde på universitetet där vi sitter runt ett bord och ska fika och börjar slåss om kakor (ständigt dessa kakor). När jag tänker på kaknumret blandar jag ofta ihop det med det nummer som kom direkt efter paus och som vi kallade “Banketten”, där sitter vi och försöker äta marsipanlimpor (med omslagspapperet kvar) med kniv och gaffel på tallrikar. Besticken börjar dock böja sig och blir obrukbara och och så var det ett saltkar inblandat och jag undrar om det inte var något med drycken också och marsipanlimporna försvinner. I slutet har bara Martin en marsipanlimpa som han i sortin tar en stor tugga av trots att omslaget (som ju var någon slags metallfolie) sitter kvar. En absurd bild som åtminstone jag tyckte var hysteriskt rolig och jag har för mig att både jag och Tom hade svårt att hålla masken.

Ni märker kanske att jag har svårt att komma ihåg vad vi faktiskt gjorde? Vi skapade så otroligt mycket material under den här tiden att vi själva blev konfunderade ibland när vi ville reprisera något nummer. I bästa fall hade vi filmat någon repetition och många är de gånger när vi har fått springa upp ur min replokal ( där man inte har mobiltäckning) upp till det iskalla garaget ovanför och titta på någon video från när vi skapade numret. För att spä på min egen förvirring så jobbade jag ju varje helg på Viking Line med Gajoni och där vi också skapade nytt material hela tiden, vi gjorde två helt nya föreställningar i halvåret åt Viking Line. Därmed skulle man ju kunna tycka att det räckte, men jag skrev och spelade dessutom ett par rejäla soloföreställningar under den här tiden, och ja de behövde också repas.

Ett annat nummer som gjordes den här gången var något som hette “Kortlekshävert” där jag suger ut korten ur en kortlek med slang som en del av ett trick som Tom gjorde. Anledningen till att jag minns det är egentligen att vi lade en hel massa energi på att hitta precis rätt slang, Tom gav sig inte innan den hade exakt den storlek och kvalitet som han sökte.

Två akter till i den här versionen av Mystique har stannat kvar i mitt minne, men av helt olika orsaker. Den första är pruttkuddenumret, Tom gjorde ett förutsägelsetrick med en åskådare som fick sätta sig på olika pruttkuddar, jag minns att jag med ett visst bubblande fnitter såg åtminstone en av kuddarna spricka sönder totalt i ett litet dammoln. Jag är ledsen, jag är verkligen inte en bättre människa än så. Numret avslutades med en liten pruttlåt som Tom hade hittat. Omedelbart efter det var det dags att samla ihop anletsdragen och gå in och göra vår version av “Kinesiska ringspelet” som fick namnet “Shiva rings”. Det är mer än man tror att hålla reda på i den där lilla akten, inte minst måste Martin upp på en pytteliten låda för att höja sig bakom oss andra två. Dessvärre glömde jag att ta av mig hatten otaliga gånger, precis som på den lilla filmen. En gång ryckte Martin av mig hatten och kastade ut den i kulissen. Jag tycker dock om det här numret, det är ett sånt där som jag i efterhand kan önska att vi hade repat in ordentligt och tagit med oss till Magic Castle. Tyvärr var numret inte påhittat den gången.

När jag sitter och läser och kollar igenom allting här nu så inser jag att det här var en av de gångerna som vi inte var full styrka, John-Henry jobbade på någon båt tror jag. Det hände ett fåtal gånger att vi inte var alla fyra, men det löste sig ju alltid på något sätt.

I oktober dyker det upp en helg med ljus på kyrkogårdar och en del firar Halloween, passande nog hette vår föreställning “Vid korsvägen”. Den här gången hade vi lite mer uttalad ram till föreställningen än annars. Billy Kid som var vår gästartist fick spela djävulen, hon fick oss att skriva på ett kontrakt i början på föreställningen och sedan återkom det lite då och då tills allt löste sig i slutet. Jag minns att vi lät det sluta bra, fastän flera av oss andra funderade på att låta slutet vara öppet och aldrig låta djävulskontrakten rivas, men Tom påstod att han inte skulle kunna sova om vi gjorde föreställningen så.

Med tanke på Toms sovvanor tyckte vi att det var bäst att han fick den lilla sömn som han kunde kapa åt sig.

I den här showen gjorde jag och Tom vår myntfångst för första gången, den gillade jag väldigt mycket och vi trollade fram en hel drös med mynt. Väldigt kul tyckte jag att det var att han mjölkade pengar ur mina fingrar, det skulle nog kunna gå att utveckla det här numret ytterligare egentligen. Jag och Martin gjorde en version av tärningslådan (en stor tärning försvinner spårlöst) och varför inte? Vi hade ju slutit ett förbund med djävulen, men jag har för mig att vi hade utvecklat den, och jag vet att vi gjorde den igen senare men då som en låda att förvara kaffekoppar i. Jag tror inte att kopparna var med redan här.

Vi hade ju våra solonummer i varje show även om jag här fokuserar på våra ensemblenummer eftersom jag tycket att de är mest unika och intressanta. I den här föreställningen gjorde Tom till exempel ett trick med påsar där han har en övernaturlig tur, och ett fint pokertrick. John-Henry kom med ett väldigt unikt solonummer, en liten teater som dök upp och växte fram ur en låda. Hans händer förvandlas till en trollkarl och beundrarinna/assistent med hjälp av handskar och de gör ett litet nummer. Inte minst är John-Henrys reaktioner på vad aktörerna har för sig väldigt kul. Efter paus hade ett annat nummer premiär, i körschemat den gången hette det “Armar på bord” senare döptes numret om till “Slå Tom”, det är ett helt koreograferat nummer när vi allihop sitter runt ett bord. Det började med att Martin fattade tycke för ett stycke musik som Tom hade hittat. Det var oftast Tom som letade musik, någon enstaka gång kom vi andra med någon musik som vi ville ha. Vi bestämde oss för att hitta på något och lade först en koreografi med våra armar och sedan med en boll som dök upp och försvann på olika ställen på bordet, jag kommer inte för mitt liv ihåg om vi hade med slutet där vi andra råkar klippa till Tom så han tuppar av hela tiden. Det är möjligt att det kom senare. Jag gillar det här numret, de andra är mer tveksamma, men det finns en skön absurdism igenom hela rutinen och jag tycker att det är lagom långt. Vi diskuterade ju våra nummer fram och tillbaka och John-Henry tyckte absolut att det skulle vara längre och mer utvecklat, men så blev det inte.

Jag som regiansvarig hade sista ordet. När vi formade gruppen så tyckte flera att jag skulle ha rollen som regissör och jag sade då: “Om det ska fungera, måste ni låta mig ha sista ordet. Ni måste lita på mig och ge mig det mandatet annars fungerar det inte och då vill jag inte göra det.” Alla sade ja den gången, men mitt mandat blev självklart utmanat många gånger. En bisarr grej som jag inte hade väntat mig var att jag skulle få lyssna på oändligt mycket klagan och gnäll utanför repetitionerna, jag tror att det här möjligen är något som kanske drabbar andra regissörer också, men jag vet inte. Långa samtal och telefonsamtal efter varje repetition ibland med förslag om vad jag måste göra och rätta till och säga till “de andra”, aldrig vad de själva skulle behöva fixa lustigt nog.

Även regissörer blir blinda ibland och ser inte skogen för alla träd, särskilt när de själva är med i föreställningen, så jag lyssnade så tålmodigt jag kunde. Vi hade ju så oändligt lite tid varje gång och föreställningarna blev ju därefter. Det fanns ingen möjlighet att komma med perfekt repeterade föreställningar. Jag har skrivit tidigare att vi hade svårt att berätta det och förklara hur vårt koncept fungerade, vi försökte att trycka upp lappar och lägga ut på alla publikplatser och hoppades att folk skulle läsa och förstå. Trots detta hände det att även rutinerade kollegor kom efteråt och ifrågasatte varför vi inte gjorde “ordentliga” föreställningar varje månad. Som trolleriartist har man ofta ordentligt injobbat material, men det var ju bara inte möjligt för oss.

Jämför man våra föreställningar med en riktigt ordentligt genomarbetad show så kunde förstås det vi gjorde framstå som rena skräpet. Jag hade väldigt länge svårt att själv släppa den jämförelsen. När stackars Martin kom efter föreställningen ibland och ville ha beröm och sade att “det här gick ju bra” hände det att jag ryckte på axlarna och sade rätt ut vad jag tyckte. Jag tror att han slutade fråga till slut. Det som alltid fanns i våra shower var av naturliga orsaker nerv och energi, plus att vi alltid hade en bra gästartist att falla tillbaka på. Billy Kidd hade bra energi och utstrålning och kunde trolla, så vi klarade oss även denna gång.

Septemberversionen av Mystique hette “En proper förklädnad” och hade ingen mindre än Javi Benitez som gästartist. Javi blev av med bagaget när han flög till Stockholm så Martin fick ta med honom ut på shoppingtur, bland annat behövde han ett par skor. Vi lyckades skaka fram en vettig tråd till hans version av “Gypsy thread”, sedan är det ju något med spanjorer och korttrick. Sätt en kortlek i handen på en spansk trollkarl och han har trolleri för flera dagar. Det löste sig och Javi var fantastisk, det var kul för jag märkte att han stod och tjuvtittade på väldigt mycket av showen. I septembershowen släppte vi lös en hel drös med nya nummer, några repriserades senare, några skulle aldrig återkomma av förklarliga skäl.

Foto: Olav Holten

Jag publiktestade “Zimmermans ring” för första gången, den är rätt marig även om det ser lätt ut när upphovsmannen själv visar den. Det gick lite halvt åt skogen, men jag fick ta nya tag. I den här showen gjorde vi också “Ring i nystan” när en lånad ring försvinner och dyker upp längst in i ett nystan. Vi lät hela publiken bli intrasslad i garnet när nystanet skulle nystas upp. Det såg nog antagligen bättre ut från vår synpunkt på scenen än om man satt i publiken, men samtidigt kul att hela publiken involverades i numret.

Sedan kom tricket med jättesnoret; Martin lade av en jättenysning och fångade upp snoret i hatten (en stor portion slime) varvid Tom virkade en silkesnäsduk i övernaturlig fart. Martin dumpade sedan “snoret” i en låda som stod framme. En låda som jag skulle ha till mina kortmanipulationer, allt var repat förstås, men jag är osäker på hur pass mycket humor vi lyckades åstadkomma med det där.

Inledningen på andra akten var ett nytt nummer med klädborstar som så småningom skulle få namnet “Bröder Borstar Bäst”, Tom gillar allitteration. Klädborsterutinen blev senare inledning på många av våra föreställningar.

Övre bild: Olav Holten, undre bild: Arto Airaksinen

I den här showen gjorde vi också ett nummer där John-Henry fick hicka som vi försökte bota på allehanda absurda sätt, bland andra en stor huvudvridningsillusion som vi fick låna av Tobbe Trollkarl.

Det numret finns tack och lov inte bevarat, vad jag vet iallafall.

Foto: Olav Holten

Vi repriserade tricket med knutar på duk, det finns faktiskt bevarat.

Vem dök upp sedan då? Jo har man sett på maken, det dök upp ett japanskt medium i Martin Hanssons gestalt. Börje Kawasaki, pizzabud och medium var född, han återkom i ganska många föreställningar sedan. Jag och Martin gjorde dessutom vår ljudsketch för första gången, den finns också bevarad till eftervärlden.

Jag minns att Javi verkligen gillade just den, det verkade överhuvudtaget som om han trivdes och hade kul i vårt sällskap och han förstod vad vi siktade mot. Jag misstänker att han har talat gott om oss och gjort så att många trollerikonstnärer i världen har fått upp ögonen för oss.

Foto: Arto Airaksinen

Foto nedan: Olav Holten

Vi tog som sagt en rejäl paus från varandra efter att ha kämpat i ett år och en final på Magic Castle. jag tror att vi sågs igen någon gång i juli för att komma fram till om vi skulle fortsätta och i så fall var? Vi kunde ju inte köra på Scalateatern längre. Det finns lite olika småteatrar i Stockholm, men de kostar en bra slant att hyra. En av teatrarna hette Odenteatern en gång i tiden och där hade John-Henry uppträtt en del, men den hade sedan sålts och döpts om till Olympiateatern. Teaterchefen var en trevlig prick som hette Erik Johansson och efter att Tom hade kohandlat lite där bland annat hallonbåtar ingick i dealen så bestämdes det att vi skulle hålla till där. Teatern ligger på Västmannagatan mitt i Stockholm. Olympia och olympia förresten, undrar om inte “Hadesteatern” hade varit bättre. Man fick åtminstone gå ner i underjorden en bra bit och med tanke på några av numren vi satte ihop, ett av dem redan i augustishowen, så skulle jag kunna tänka mig att dricka glömska ur Lethe (glömskans flod i grekernas dödsrike). Där nere fanns en gammal teater med massor av atmosfär ( eller damm som mormor kallade det). De tekniska förutsättningarna sparar jag till lite längre fram. Den hade sina begränsningar men också en oemotståndlig charm (eller damm).

Håkan Berg var vår eminente gäst den här gången, det kändes bra med en rutinerad kraft som vi redan kände väldigt bra. Han gjorde succé förstås. En av de saker som fanns där nere var en enormt stor flygel mitt i rummet. Jag har ingen aning hur de hade fått ner den dit, men vi var tvungna att flytta på den varje gång och den måste stå på ett särskilt sätt för att vi skulle få in maximalt med publik. Någon ( inga namn, men jag minns vem det var) tyckte att vi var helt dumma i roten som inte hade en pianist som spelade live till allting. När jag frågade hen vad hen trodde att det skulle kosta och hur vi skulle ha råd med det så dämpade sig personen något iallafall.

Vi tänkte att vi skulle vara smarta och spara på jobbet lite, så vi körde föreställningen från Hollywood som första akt med två modifieringar; Håkan körde ett nummer och vi lade till ett nykonstruerat nummer med glasögon som jag och John-Henry gjorde. Glasögonnumret försökte vi oss på att modifiera ganska många gånger men det blev på något sätt aldrig riktigt bra, även om jag tror att det var rätt kul att titta på.

Foto: Arto Airaksinnen

I andra akten hade vi lagt till en kul version av knutar på en duk som ramlar av med mig och Tom, en bagatell men det blev en sådan där bra mellanakt som man kan kasta in här och var. Det här var nog också första gången som vi Martin och Tom gjorde tricket med läskburkarna (Fizzmaster). Tom hade gjort en liknande version med Peter Rosengren tidigare, men Martin är bra på att ta ut svängarna.

Jag märker nu när jag skriver att jag försöker skjuta upp det oundvikliga, men när jag tittar i körschemat för den där showen så står där det obarmhärtiga lilla ordet “tårta”. Japp det var alltså den gången vi gjorde tårttricket, John-Henry vill helst inte tala om just det här och om han gör det så påstår han att det blev som det blev berodde på att det var helt orepeterat. Det var orepeterat som så många av våra nummer… Nå, som jag minns det så hade John-Henry upptäckt att det gick att skriva ut och printa på någon typ av marsipan. Man kunde således skriva ut ett kort. Jag minns verkligen inte alla detaljer, jag har gjort mitt allra bästa för att förtränga just det här. John-Henry tog upp en åskådare på scenen och gjorde någon typ av korttrick för denne arme man, jag gissar att det valda kortet försvann och vips halade John-Henry fram någonting bakelseliknande på ett fat, det printade kortet på marsipanen på toppen var fel (och det var meningen har jag för mig) och sedan låg det valda kortet inuti själva bakelsen. Meningen var att åskådaren skulle hitta kortet när han åt upp tårtbiten. Jag vågar inte svära på det men något åt det hållet var det. Problemet var att det här var i augusti när det fortfarande är rätt varmt och i en teaterlokal med en massa strålkastare blir det väldigt varmt. John-Henry hade konstruerat en tårtbit som bestod av någon typ av botten med kanske något lager vaniljkräm ovanpå, men framförallt någon sorts läbbig sörja på tub som skulle vara vit choklad. Alltihop hade smält ihop till något outtalbart på tallriken, jag är inte säker på att åskådaren såg att det var något kort på marsipanen. Jag stod i kulissen och såg åskådarens ögon när John-Henry utropade: “ÄT! ÄT”. Med förtvivlan i blick tog åskådaren skeden bredvid tallriken och rörde lite i geggan, men vägrade naturligtvis att äta. Till slut när John-Henry hade trugat en stund, tog John-Henry resolut skeden och grävde fram det dragna kortet. Det var rätt kort men det blev liksom inte den där klimaxen på ett trick som man kanske hoppas på.

Som tur var kom Håkan Berg efter det här och avslutade showen, tack och lov för våra gästartister. Vi gjorde aldrig om tårttricket.

Foto: Olav Holten

Här kommer lite mer om vår tid på Magic Castle, dels för att det finns mer att berätta, men också för att jag tycker att det är skoj att skriva om det. Vi hade ju i princip dagarna lediga, jag har för mig att första föreställningen låg vid sextiden på kvällen, jag är lite lagom neurotisk när det gäller tider och är gärna på plats två timmar innan. Föreställningarna flöt på men i mitten av veckan repade vi lite eftersom vissa nummer och övergångar flöt ut lite. Det här är något som händer i alla typer av föreställningar och man får försöka vara vaksam och repa lite extra om det behövs.

Vi gjorde ju lite annat också, en höjdpunkt för mig var att åka och hälsa på John Gaughan i hans verkstad, för er som inte vet så är han en legendarisk byggare av stora trolleritrick och har tillverkat några revolutionerande effekter åt David Copperfield och många andra till exempel min favorit; Doug Henning.

Det var helt fantastiskt att höra honom berätta om allting och visa oss runt i det lilla muséet, helt makalöst intressant.

Han är dessutom otroligt trevlig och berättar generöst om allting, och ja det var förstås Tom som kände honom och ordande så vi fick komma.

En trevlig dam vid namn Patricia, eller Patricia Magicia som hon kallar sig tog oss ut på lite sightseeing i Beverly Hills, hon körde glatt runt oss i sin bil och berättade om allt vi såg. Det blev en väldigt trevlig och avslappnad dag.

Här nedan en liten film från mitt rum.

Vi hann också med ett härligt besök på Universal Studios och deras nöjespark. I princip allt i den här parken var roligt. Kul att få se delar av rekvisita och uppbyggda kulisser och ovanpå det alla möjliga bergochdalbanor och olika typer av “rides” som var relaterade till olika filmer förstås.

Här kom det lite av vad som kanske mer kan betecknas som semesterbilder, men kul hade vi. Tiden gick förstås väldigt fort och snart var det dags att åka hem. Jag har mitt ibland rotandet bland alla minnen glömt att det första vi gjorde när vi kom till L.A. var att besöka Black Rabbit Rose, en magisk liten varieté som jag älskade. När vi var klara på Magic Castle fick vi flytta ut från våra fina rum, men tog in på Highland Gardens ( ja det var där Janis Joplin avled) ett par nätter. Vi hann faktiskt med att se några andra trollerikonstnärer uppträda på Magic Castle också innan vi åkte hem, bland annat den helt eminente Harrison Greenbaum, jag skrattade så jag hade ont. Dessutom har vi en rolig brunch med Max Maven på Magic Castle, Max var trevlig och brunchen på det där stället är makalös. Till slut var det ändå dags att packa ihop alla pinaler och åka hem. Bordet vi hade köpt, skruvades isär och lades i säkert förvar på en hylla, såvitt jag vet ligger det fortfarande kvar någonstans på Magic Castle. En lång flygresa tog oss hem igen, det var en trött men glad skara som släpade hem allting från Arlanda så småningom.

Vi tog några veckors paus från varandra innan det var dags att sätta igång igen.

Man kunde ju som sagt tro att vi skulle hålla oss lugna och inte åka någonstans efter vårt äventyr i Göteborg, men nejdå vi gästspelade även i april. Den här gången var dock allting mer uppstyrt och vi behövde inte åka så långt, vi drog till Uppsala. Vår vän Johan Ståhl drev under ett antal år en stor festival i Uppsala som hette “Magic & Comedy”, och vi blev en del av festivalen även om vi producerade Mystiqueföreställningen själva. Det finns en otroligt fin liten teater i Uppsala som heter “Den Lilla teatern”, jag har varit där flera gånger både med Mystique och med min kollega Gay Lundin. Vi fick hjälp av Johan med backdrop och han hjälpte oss också att ordna fram någon som kunde hjälpa oss med tekniken. Han övertalade en oändligt snäll och tålmodig kille som hette Johannes (eller möjligen Jacob, ingen av oss minns) (förlåt!). Det var dessutom någon mer som vi övertalade att hjälpa till men minnet flyr mig tyvärr på den här punkten.

I Uppsala körde vi stora delar av showen som vi hade gjort med Gisell, fast utan henne och så modifierade vi övergångar och lade till ett par nummer. Den här föreställningen gick riktigt bra och ingen var sjuk och hade feber (Tom hade 40 graders feber när vi var i Göteborg). Det var nog bra att vi fick lite självförtroende inför den betydligt längre resa vi snart skulle göra. I juni var det dags för Magic Castle och Hollywood.

Tiden gick fort den där våren och snart var det dags för vårt sista framträdande på Scalateatern. Jag kommer inte ihåg detaljerna men jag vet att Scalateatern inte var helt nöjda. Jag tror att de först ville flytta oss till en annan veckodag och dessutom ha mer betalt och till slut var det nog så att de skulle ha någon annan sorts klubbkvällar där i källaren. Vi beslöt att satsa ordentligt inför vår föreställning i maj, vi hyrde den stora teaterscenen och Tom lyckades övertala Alana Moehlman från Tyskland att komma och gästa oss.

Jag gillar verkligen Alana, hon är supercool och har en ruskigt bra akt. Det kan vara en bra idé att ha sett akten innan jag nu berättar om när Tom förvirrar oss andra. Det här är bara ett exempel, det kommer flera. När Tom och Martin pratade om Alana hävde Tom plötsligt ur sig sådär i förbigående att “Jaa, hon har ju bara en arm”. Kugghjulen i Martins hjärna började nog lossna lite lätt innan han såg det där glittret i Toms ögon. “Näää du försök inte”, kontrade Martin till slut när marken hade slutat gunga under honom. Självklart har Alana två armar även om man kan undra när man ser hennes nummer.

I den här upplagan av Mystique gjorde vi för första gången vår utveckling av vandrande flaskorna. Jag beskrev lite löst i min förra postning hur vi hade hittat en konflikt i tricket med mjölkglasen. Här kommer ett annat exempel; själva tricket i sig är från 1920-talet och heter “Multiplying bottles”, Tom gav 2009 ut en liten bok som hette “Moonshine monologues” med en massa nya idéer och fiffigheter till det här gamla tricket. De fiffigheterna ville vi förstås använda och samtidigt utveckla rutinen till något mer teatralt. Jag kunde ju se att det fanns en konflikt i att flaskor och glas inte var där de borde vara, men hur skulle vi kunna spela det? Det tog ett tag och jag minns att jag var tvungen att verkligen gå hem och fundera när vi hade jobbat en dag med rutinen. Min figur blir ju ett slags offer för händelserna när han tror att han ska få sig ett glas, Toms karaktär styr det som händer men inte så att det egentligen går att uppfatta honom som ondskefull, utan det är bara som om han inte förstår vad jag förväntar mig. John-Henrys figur spär ovetande bara på förvirringen, och jag kan spela min figur som att han blir mer och mer frustrerad och förvirrad. Jag tycker att “Bottle battle” som vi har döpt stycket till har blivit ett kul och överraskande nummer. En sak som jag gillar är dessutom att en del av metoden ligger i spelet, det är mycket att hålla reda på kan jag avslöja och när vi någon gång har fått för oss att reprisera numret har det oftast tagit flera dagar att komma ihåg vilken flaska som är var.

“Bottle battle” är också ett exempel på vad man kan göra om man är fler som gör ett nummer. Här är också rollerna jämbördiga och inte någon som är assistent och håller sig i bakgrunden, man kan tycka att John-Henrys roll liknar en assistent men han är faktiskt en del av dramat och spelar en viktig roll för att spä på min figurs förvirring.

I nästa rafflande avsnitt drar vi till Los Angeles!

Den 24:e april 2018 hette föreställningen “Inspektören kommer” och från Spanien flög Gisell Estrada in. Maga Gisell som hon kallar sig kom med en fin scennärvaro och levererade magi med en mer dramatisk inlevelse än vad vi i norden brukar våga oss på. Tom nämner i kommentaren till min förra postning att jag berättar om allt som gick snett. Det är klart att ofta är det ju sånt man minns med en viss fasa som biter sig fast.

Jag tycker nog att vi gjorde en hel del bra saker och på många sätt helt annorlunda mot hur magi har presenterats tidigare, men man får ju komma ihåg att Mystique var ett experiment och när man experimenterar med något så blir det fel här och där. Det var för övrigt något som vi hade svårt, åtminstone till en början, att berätta för vår tilltänkta publik; det här är saker vi just har hittat på och ingen superrepeterad show. Vi gick på väldigt slak lina många gånger, ibland tappade vi fotfästet och fick känna av hur det känns att ramla i golvet med ett brak och ibland räddade vi saker nätt och jämnt, och understundom kom vi med något briljant.

Foto: Olav Holten

Det finns några nummer som på något sätt balanserar på en mycket tunn knivsegg mellan briljant och skräp. Ett sådant nummer tycker jag att “inspektören kommer” är, ibland när jag ser på någon filmad upptagning tycker jag verkligen om den. När jag ser samma film någon dag senare kan jag bara skaka på huvudet och undra vad vi höll på med. Numret kommer ursprungligen från en övning som gjordes på någon av universitetskurserna, när vi satte klorna i den blev den ännu mer strikt koreograferad och vi lade till ett par roller. Här ligger en länk till ett klipp på youtube.

Den exakta upprepningen är ju gjord för att vara nästan hypnotisk med ett par konstiga avbrott, och tro mig när jag säger att det är mig en fröjd att få se Tom komma skuttande i slutet med höga knän. Vi har gjort några sådana koreografiska nummer med Mystique, det är bara det att koreografi gärna ska göras i takt. Tyvärr så finns det egentligen bara en genuint musikalisk person i Mystique som verkligen kan hålla takten och det är Martin. Vi andra sneglar förstulet på honom och försöker hänga med, ibland funkar det och ibland inte. Jag tycker dock att “Inspektören kommer” är en triumf för vår vilja att göra något annorlunda och hitta helt nya vägar att presentera trolleri.

I den här föreställningen gjorde vi också för första gången tricket med mjölken som hälls i större och större glas (Multum in reverse eller Multum in Parvo heter tricket). Här gjorde vi det med hela ensemblen till musiken som vi skulle komma att använda till ett intronummer senare. Det är absolut inte dåligt, utan rätt kul, men vid ett senare tillfälle tog vi tag i det här tricket ordentligt och jag regisserade om det totalt. Det har blivit mycket roligare och tydligare i den nya versionen tycker jag, och antagligen Tom för han brukar ha svårt att hålla sig för skratt ibland i den här rutinen. Jag tänker berätta lite mer om numret ifråga när vi närmar oss den nya versionen så småningom, men det som vi gjorde senare var att vi istället för att göra ett tjusigt trollerinummer använde vi oss av en konflikt mellan två eller egentligen tre stycken figurer. På något sätt fanns den där konflikten redan inbyggd i tricket, det gällde bara att se det.

Dags för en stor kopp te nu, utan mjölk eller inspektörer.

Foto: Olav Holten

Foto nedan: Arto Airaksinen