“Ett onaturligt leverne” hette novembershowen och Fritz Alkemade var som sagt gästartist. Han är duktig han Fritz, och har en bra energi på scenen. Den här showen verkar ha haft bollar i alla möjliga och omöjliga former, bland annat gjorde Tom sin version av bollpokalen som är ett snillrikt konstruerat litet trick. Det brukar iallafall vara det i Toms händer, men den här gången hörde vi som stod backstage plötsligt Tom muttra något som lyckligtvis var ohörbart och som kom en kula tillhörande tricket farande med en väldig fart backstage. Eftersom Tom är den han är och nästan aldrig missar så tyckte förstås vi andra att det var sagolikt roligt. Jag undrar om det inte var den här hösten som Tom drämde en glasflaska i golvet också? Men ödet skulle självklart komma ikapp oss andra, jag lyckades själv totalpaja ett nummer så det knappt gick att förstå vad det gick ut på. Jag lovar att berätta om alla råmissar jag kan komma ihåg vartefter här.

Foto: Olav Holten

Det var också i den showen som ett nummer vi har kallat “Meet:oo” först såg strålkastarljuset. Vi spånade ju om en massa olika saker att ha med, och vi tyckte att vi borde kunna få till en rolig och bra rutin med skumgummibollar. För er som eventuellt inte är trollkarlar så är skumgummibollar något som trollkarlar använder över hela världen och en lite underlig men populär rekvisita, alla trollkarlar känner omedelbart igen dem. Sagt och gjort, vi satte igång i replokalen och testade olika varianter och jag tror att det var Tom och John-Henry som satte ihop grunddelarna till rutinen. Det råkade vara så att jag ganska många år tidigare hade köpt två stycken enormt stora skumgummibollar (jag tror inte att de går att få tag i längre) när man blöter dem med lite ljummet vatten blir de ännu större och det känns och ser lite smått obscent ut att klappa på dem. Om jag minns rätt var det så det började, jag gick runt och klappade på den där och skojade med de andra, jag tror att vi först tänkte göra rutinen på två stycken av oss och en åskådare. När vi hade jobbat ett tag insåg vi att det var kul om vi klappade på åskådaren också och ännu roligare om vi allihop var på scenen och klappade på varandra, och vi lyckades få till en rolig och lite lätt obehaglig koreografi.

Tidpunkten när vi skapade tricket var strax efter att metoo-rörelsen hade briserat, därav namnet. Det är jag som går ut i publiken och hämtar offret och jag brukar göra mitt bästa för att få upp en någorlunda stadig man, det gör att kontrasten mot våra mjuka klappar blir större på något sätt.

Meet:oo låg sist innan paus i föreställningen och sedan dök jag upp några gånger i andra akten och bara tittade på publiken och klappade på den där bollen. Här nedanför kan ni se Fritz i full fart.

Foto: Olav Holten

Första gången för Meet:oo, av någon outgrundlig anledning har vi repriserat just det numret rätt många gånger.

Foto: Olav Holten

Hösten avslutades med en julföreställning som hette Midvintermagi och vi hade Isidor Olsbjörk som gäst. Isidor har varit min elev en gång i tiden men har utvecklats till en charmig och väldigt rolig artist.

Foto: Olav Holten

När jag nu sitter och bläddrar i det här gamla materialet så slås jag av hur många av de nummer som har blivit någon sorts favoriter som finns med redan på ett tidigt stadium. När de har återkommit senare så har de blivit lite utvecklade eller förändrade, men inte alltid så mycket.

I decembershowen finns en version av Liquid sands (ett trick med vätskor i olika färger som blandas och sedan sorteras efter respektive färg igen) med, men tydligen pratade Tom till tricket den gången, senare har vi gjort det helt till musik.

Det är för övrigt en sak som vi har jobbat oerhört mycket med, vi har tagit nummer som nog allmänt skulle klassas som nummer som behöver prat och någon slags talad förklaring. Påfallande ofta kan man skippa pratet, det går särskilt bra om man är fler än en på scenen. Då går det att på ett annat sätt spela fram ett skeende. Vi tycks också ha gjort det försvinnande mjölkglaset i den här showen, där vi inte heller pratar utan hostar och harklar oss igenom tricket.

Härmed hade vi ju då gjort de där fem föreställningarna som vi hade tänkt oss, men slutade vi? Nix! Nej! Icke! Jag kommer ihåg att jag mer eller mindre plötsligt stod inför det faktum att vi skulle fortsätta på våren, jag tror inte ens att det var någon särskild diskussion om det.

Jag var nog en rätt trött regissör redan här, men vi pumpade på!


Foto: Olav Holten

Tom påminde mig om att det finns en tjusig bild på just det ögonblick när han drämmer flaskan i golvet. Jag har för mig att någon av oss utbrast :”Tadaaaaa” ögonblicket efteråt. Det är Olav Holten som var snabb med kameran igen.