I oktober dyker det upp en helg med ljus på kyrkogårdar och en del firar Halloween, passande nog hette vår föreställning “Vid korsvägen”. Den här gången hade vi lite mer uttalad ram till föreställningen än annars. Billy Kid som var vår gästartist fick spela djävulen, hon fick oss att skriva på ett kontrakt i början på föreställningen och sedan återkom det lite då och då tills allt löste sig i slutet. Jag minns att vi lät det sluta bra, fastän flera av oss andra funderade på att låta slutet vara öppet och aldrig låta djävulskontrakten rivas, men Tom påstod att han inte skulle kunna sova om vi gjorde föreställningen så.
Med tanke på Toms sovvanor tyckte vi att det var bästa att han fick den lilla sömn som han kunde kapa åt sig.
I den här showen gjorde jag och Tom vår myntfångst för första gången, den gillade jag väldigt mycket och vi trollade fram en hel drös med mynt. Väldigt kul tyckte jag att det var att han mjölkade pengar ur mina fingrar, det skulle nog kunna gå att utveckla det här numret ytterligare egentligen. Jag och Martin gjorde en version av tärningslådan (en stor tärning försvinner spårlöst) och varför inte? Vi hade ju slutit ett förbund med djävulen, men jag har för mig att vi hade utvecklat den, och jag vet att vi gjorde den igen senare men då som en låda att förvara kaffekoppar i. Jag tror inte att kopparna var med redan här.
Vi hade ju våra solonummer i varje show även om jag här fokuserar på våra ensemblenummer eftersom jag tycket att de är mest unika och intressanta. I den här föreställningen gjorde Tom till exempel ett trick med påsar där han har en övernaturlig tur, och ett fint pokertrick. John-Henry kom med ett väldigt unikt solonummer i den här showen, en liten teater som dök upp och växte fram ur en låda. Hans händer förvandlas till en trollkarl och beundrarinna/assistent med hjälp av handskar och de gör ett litet nummer. Inte minst är John-Henrys reaktioner på vad aktörerna har för sig väldigt kul. Efter paus hade ett annat nummer premiär, i körschemat den gången hette det “Armar på bord” senare döptes numret om till “Slå Tom”, det är ett helt koreograferat nummer när vi allihop sitter runt ett bord. Det började med att Martin fattade tycke för ett stycke musik som Tom hade hittat. Det var oftast Tom som letade musik, någon enstaka gång kom vi andra med någon musik som vi ville ha. Vi bestämde oss för att hitta på något och lade först en koreografi med våra armar och sedan med en boll som dök upp och försvann på olika ställen på bordet, jag kommer inte för mitt liv ihåg om vi hade med slutet där vi andra råkar klippa till Tom så han tuppar av hela tiden. Det är möjligt att det kom senare. Jag gillar det här numret, de andra är mer tveksamma, men det finns en skön absurdism igenom hela rutinen och jag tycker att det är lagom långt. Vi diskuterade ju våra nummer fram och tillbaka och John-Henry tyckte absolut att det skulle vara längre och mer utvecklat, men så blev det inte.
Jag som regiansvarig hade sista ordet. När vi formade gruppen så tyckte flera att jag skulle ha rollen som regissör och jag sade då: “Om det ska fungera, måste ni låta mig ha sista ordet. Ni måste lita på mig och ge mig det mandatet annars fungerar det inte och då vill jag inte göra det.” Alla sade ja den gången, men mitt mandat blev självklart utmanat många gånger. En bisarr grej som jag inte hade väntat mig var att jag skulle få lyssna på oändligt mycket klagan och gnäll utanför repetitionerna, jag tror att det här möjligen är något som kanske drabbar andra regissörer också, men jag vet inte. Långa samtal och telefonsamtal efter varje repetition ibland med förslag om vad jag måste göra och rätta till och säga till “de andra”, aldrig vad de själva skulle behöva fixa lustigt nog.
Även regissörer blir blinda ibland och ser inte skogen för alla träd, särskilt när de själva är med i föreställningen, så jag lyssnade så tålmodigt jag kunde. Vi hade ju så oändligt lite tid varje gång och föreställningarna blev ju därefter. Det fanns ingen möjlighet att komma med perfekt repeterade föreställningar. Jag har skrivit tidigare att vi hade svårt att berätta det och förklara hur vårt koncept fungerade, vi försökte att trycka upp lappar och lägga ut på alla publikplatser och hoppades att folk skulle läsa och förstå. Trots detta hände det att även rutinerade kollegor kom efteråt och ifrågasatte varför vi inte gjorde “ordentliga” föreställningar varje månad. Som trolleriartist har man ofta ordentligt injobbat material, men det var ju bara inte möjligt för oss.
Jämför man våra föreställningar med en riktigt ordentligt genomarbetad show så kunde förstås det vi gjorde framstå som rena skräpet. Jag hade väldigt länge svårt att själv släppa den jämförelsen. När stackars Martin kom efter föreställningen ibland och ville ha beröm och sade att “det här gick ju bra” hände det att jag ryckte på axlarna och sade rätt ut vad jag tyckte. Jag tror att han slutade fråga till slut. Det som alltid fanns i våra shower var av naturliga orsaker nerv och energi, plus att vi alltid hade en bra gästartist att falla tillbaka på. Billy Kidd hade bra energi och utstrålning och kunde trolla, så vi klarade oss även denna gång.
