“Rapport från utsidan” hette showen i mars 2019, vår gäst var fenomenale David Sousa från Portugal. David är en av världens bästa trollerikonstnärer, han tävlade i trolleri-VM (FISM) 2006 i Stockholm och var en av fem som tog sig till finalen. Sammanlagt tävlade 100 trollkarlar i scenmagi det året och i mitt tycke borde David Sousa ha vunnit, jag vill inte ta ifrån franske Pilou (som vann) någonting. Jag gillade hans akt också, men för min personliga del höll jag på David den gången. Här kan ni se Davids eleganta akt. Intressant är att han här föregår mycket av det trolleri vi skulle få se senare, jag vet att han undervisade en tid på trolleriuniversitetet i Busan i Sydkorea och det står väl väldigt klart att han influerade en och annan som gick där. David är dessutom en otroligt varm och generös person så vi var väldigt glada att han ville komma.
Foto: Olav Holten
Det är svårt att minnas alla detaljer så här efteråt men jag är rätt säker på att vi repade rätt länge utan Tom till den här föreställningen. Han var på någon turné utomlands och jag tror att han kom tillbaka bara några dagar innan det var dags för show. Jag minns att vi hade satt ihop en “rånarakt” på tre. Jag minns för mitt liv inte alla turer i den men jag hade en massa saker som skulle hända och hade olika hemligheter sittande överallt i kläderna. Det var en väldig röra när vi höll på med den och när Tom kom hem hjälpte han oss att förenkla och göra den lite renare eftersom det hade blivit oklart vad som i själva verket var effekten. Den var fortfarande rörig när vi väl körde den, men vi kom igenom numret. Vi hade lite brist på nummer kände vi när vi hade kommit en bit och jag gick hem en dag och satte ihop det som blev Zonecone, huvuddelarna fick jag ihop på en eller två dagar. Pusselbitarna föll ihop på rätt sätt i min förvirrade hjärna, för en gångs skull. Sedan hjälpte Tom mig att få allt lite renare och få några små men ack så viktiga pusselbitar på plats.
Vi hade också satt ihop något som började med att John-Henry var någon sorts spelare och gjorde en rutin med hatt och tärningar. Jag tror att det dök upp en stor tärning i slutet och att jag och Martin tog den och gjorde tärningslådan och jag är rätt säker på att det var nu som det dök upp kaffekoppar i lådan. Sådär gjorde vi ju också ibland att numren liksom gick i varandra som någon sorts stafett.
Tom hade ett par nummer i den här showen också förstås, bland annat ett som han kallade “Jävla Post Nord” där han var inspirerad av postgången i Sverige. Han propsade också på att få göra ett nummer som han kallade “Wilhelm Tell”, om jag minns rätt så var det en tändsticka som skulle skjutas eller något sånt, Tom kan säkert förklara i någon kommentar till den här posten. Publiken skrattade stundtals så de låg ner, det berodde delvis på Martins och Toms oförmåga att hålla sig för skratt men också på hur jag såg ut. Se bilden nedan.
Foto: Olav Holten
Vi överlevde den här gången också, inte minst tack vare David Sousa.
Foto: Olav Holten
“Wilhelm Tell”… Ja, det var en lektion i att ta saker, som inte bör tas för givet, för givet.
Tricket i sig själv var ett litet Martin Gardner-inspirerat bordstrick av Michael Weber. Man balanserar en tändsticka på knogen, och så snäpper man iväg den som en pil, så att den skjuter omkull en annan tändsticka som balanserats ovanpå tändsticksasken en halvmeter bort. Framstår som övernaturligt pricksäkert, men det är givetvis fuffens inblandat.
Jag fick idén att det skulle vara kul att ta detta pyttelilla trick och skala upp allt omkring, förutom tricket, i storlek. Tändstickan som var målet satte jag ovanpå ett äpple, och äpplet satte jag ovanpå stackars Leif.
Till detta hade jag tänkt få ackompanjemang av Martin. Han har en fantastisk 50-tals nasal radioreporterröst á la Sven Jerring, som han titt som tätt drar till med privat. Eftersom den rösten dyker upp med sån lätthet i alla möjliga sammanhang, så utgick jag från att det inte skulle behövas några större förberedelser för honom att improvisera ihop ett Jerring-referat av händelserna i tricket.
Den slutsatsen stämde inte helt överens med verkligheten.
För strax innan föreställningen, när jag kom på att jag kanske borde nämna vad jag dåtills bara tänkt, så visade det sig att Martin inte hade nån aning om vilken röst jag menade. Visade sig att hans olika röster kom och gick utan att egentligen hålla koll på dem, och vad jag menade med “radioreporterröst” kunde han inte alls förstå. Men han gick med på att försöka.
Väl på scen, under föreställningen, kom nästa upptäckt. Det framkom att en liten, men väsentlig, del i fifflet som behöver göras, är att man får stöd underifrån från bordet, när tändstickan skjuts iväg. Så även om jag hade övat tillräckligt för att kunna skjuta av målstickan från tredubbelt normalt avstånd, så hade jag övat vid ett bord. Men på frihand, utan stöd underifrån, visade det sig att stickorna flög i alla möjliga riktningar förutom rakt framåt.
Så där satt stackars Leif med skyddsglasögon och äpple på huvudet, med otaliga tändstickor flygande förbi honom, medan jag enträget uppmanar Martin: “Säg nåt intressant om det här! Tala om Wilhelm Tell eller nåt!” Medan Martin i sin tur svarade att han inte vet ett dugg om Wilhelm Tell, och vad finns det för intressant att säga om ett mål som aldrig blir träffat?
Av skäl som jag inte helt förstår, så skrattade publiken så de kiknade åt kaoset, och numret slutade så småningom, mer för att tändstickorna tog slut, än för att något träffades.
Vanligtvis, av ren självbevarelsedrift, skulle jag ha glömt bort allt det här. Men glömska har inte tillåtits, för varje gång vi talat om våra mest misslyckade nummer, så har “Wilhelm Tell” tagits upp på “Top 3”-plats.
Tack, Tom ! =)