Bakom spegeln

En sak är helt klar, utan Tom hade vi aldrig kommit till Magic Castle. Tom har varit där väldigt många gånger och hade tagit med sig andra svenska trolleriartister tidigare. Han var tvungen att skicka lite filmat material till Jack Goldfinger, en fantastiskt rolig man som jag gillade med en gång när jag träffade honom. Undrar om inte Tom skickade en film med januariföreställningen, som jag minns det så uppskattade Jack mitt “fluffnummer” ( för de som läser detta och inte vet vad ett “fluffnummer” innebär så är det trolleri med dukar och käppar och serpentiner och liknande).

Jag är oändligt glad att vi åkte dit tillsammans med Tom, om jag hade åkt dit själv utan hans kunskaper om stället så hade jag nog varit helt vilse. När vi anlände till Los Angeles hade Tom lyckats få Magic Castle att skicka en liten minibuss och hämta upp oss, väldigt trevligt. Vi hade förstås repeterat ett par veckor med föreställningen vi skulle göra och det största miraklet var kanske att vi måste göra en föreställning som skulle ta 45 minuter och den blev precis det när vi äntligen vågade ta tid.

Ett stort problem var att vi hade skapat en hel del nummer för en liten publik och att vi ofta jobbade vid ett litet bord, nu skulle vi vara på den största scenen (Palace of Mystery) som var någon meter hög. Vi hade ju bara hållit på med Mystique i knappt ett år vid det här tillfället och för det mesta uppträtt i Scalateaterns källare. Jag önskar ju så här efteråt att vi hade fått komma dit senare och visa våra scennummer som vi utvecklade på Teater 3. Det går att översätta bordstrolleri till en scen men det blir inte alltid helt bra och om jag hade vetat det jag vet nu så hade jag gjort en helt annan föreställning. Det var trots allt många som uppskattade det vi gjorde och en av dem var Milt Larsen som är en av skaparna av Magic Castle. Milt Larsen är farbrorn i mitten på bilden.

Bordet ja, vi hade ju repeterat med ett bord i Stockholm och nu måste vi ha ett bord i Hollywood också. Martin hade hittat ett bord som passade till hans “Sad clown act” som vi använde och hade inköpts på ett svenskt stort möbelvaruhus, som tur var hade möbelvaruhuset en filial även i Los Angeles. Det var en del pyssel med att få allt på plats med bord och en del annan rekvisita som skulle komma via post. Vi anlände till Los Angeles några dagar innan vi skulle köra igång och bodde då först på ett rätt slitet motell där delar av inredningen var trasig. Intressant att ha sett den sidan också av L.A. för så snart vi kom in på Magic Castle fick vi fantastiska rum eller snarare små lägenheter bara cirka 50 meter från slottet. De proffsiga medarbetarna på stället i fråga tog väl hand om oss och Rick Manfredi hjälpte mig att sätta ljus, han var snabb som en iller. Intressant också eftersom vi i princip inte hade haft möjlighet att ha olika ljusbilder tidigare, det var bara att åka med. Vi fick våra loger och en butler. Ja helt enkelt en kille som vi kunde be om mat och snacks och dricka om vi önskade.

Besöket på Magic Castle för mig det absolut roligaste som hände med Mystique, jag är enormt tacksam och glad för den upplevelsen. Det finns mycket att berätta så jag delar kanske upp den här episoden i två delar. En sak var att vi fick klart för oss att man inte fick röra vid åskådare hur som helst, eftersom Magic Castle var rädda att de skulle bli stämda. Det gjorde ju det hela lite besvärligt eftersom ett av numren vi hade tagit med oss var Meet:oo som jag har berättat om tidigare. Lösningen blev att jag och Tom gick ut före varje föreställning och tittade på en liten kö som bildades varje gång. I den kön stod folk som inte hade fått någon biljett men hoppades på att det fanns någon extra plats de kunde få. Då kunde vi fråga någon lämplig person i den kön om denne kunde tänka sig att bli upptagen på scenen och bli klappad på. I gengäld hade vi två fina platser att erbjuda. Det löste sig faktiskt till varje föreställning, och vi gjorde tre föreställningar varje kväll. Jaa, tre föreställningar varje kväll det var ganska mycket och vi var nog rätt färdiga allihop efteråt. Efter sista föreställningen minglade vi lite i de olika barerna och tittade på alla märkvärdigheter som finns byggda i de allmänna utrymmena, det är väldigt kul att gå runt där.Jag brukade be vår butler att slå in min middag i något doggybagliknande. Jag har kroniskt svårt att äta innan en show. Jag tog med mig käket till rummet och åt i lugn och ro innan det var dags att preparera saker och ting. Alla som känner mig och har sett vad jag gör vet att jag också har en hel del saker att förbereda, och här var det alltså tre shower som behövde göras i ordning varje kväll. Det tog en bra del av natten, men jag var alltid lika glad dagen därpå att det var klart och att jag inte behövde bekymra mig.

Ett speciellt nummer som vi gjorde var John-Henrys “Dödsbrevet”, det är verkligen inte särskilt muntert, men har en allvarlig poetisk ton som man inte ser så ofta i trolleri. Jag misstänker att det här var första gången som vi gjorde det numret fullt ut. Jag undrar om inte det också dök upp under magikursen på universitetet och att vi sedan tog tag i det och utvecklade John-Henrys idé. När jag ser numret nu så förvånas jag över att vi vågade, jag måste säga att vi har tagit en del risker i vårt konstnärliga skapande av trolleriakter. Det var för övrigt John-Henry som fick upp oss på morgnarna. Ganska tidigt var det frukost i John-Henrys rum, han fixade äggröra och kaffe och bara tanken på kaffe på morgonen kan åtminstone få mig att röra på mig. Allt som allt var det naturligtvis härligt att få vara där, och väldigt ofta satt det celebriteter från magivärlden i publiken. Några av mina egna hjältar som David Williamson och Rudy Coby till exempel, en kväll plockade vi upp John Carney till Meet:oo (Martins min när han såg vem som satt på stolen blev ett så fint minne att jag fortfarande fnittrar när jag tänker på det)

I nästa del ska jag berätta lite mer om vad som hände förutom föreställningarna. Under tiden kan ni får se en upptagning från vår föreställning, bara att klicka på länken.

Man kunde ju som sagt tro att vi skulle hålla oss lugna och inte åka någonstans efter vårt äventyr i Göteborg, men nejdå vi gästspelade även i april. Den här gången var dock allting mer uppstyrt och vi behövde inte åka så långt, vi drog till Uppsala. Vår vän Johan Ståhl drev under ett antal år en stor festival i Uppsala som hette “Magic & Comedy”, och vi blev en del av festivalen även om vi producerade Mystiqueföreställningen själva. Det finns en otroligt fin liten teater i Uppsala som heter “Den Lilla teatern”, jag har varit där flera gånger både med Mystique och med min kollega Gay Lundin. Vi fick hjälp av Johan med backdrop och han hjälpte oss också att ordna fram någon som kunde hjälpa oss med tekniken. Han övertalade en oändligt snäll och tålmodig kille som hette Johannes (eller möjligen Jacob, ingen av oss minns) (förlåt!). Det var dessutom någon mer som vi övertalade att hjälpa till men minnet flyr mig tyvärr på den här punkten.

I Uppsala körde vi stora delar av showen som vi hade gjort med Gisell, fast utan henne och så modifierade vi övergångar och lade till ett par nummer. Den här föreställningen gick riktigt bra och ingen var sjuk och hade feber (Tom hade 40 graders feber när vi var i Göteborg). Det var nog bra att vi fick lite självförtroende inför den betydligt längre resa vi snart skulle göra. I juni var det dags för Magic Castle och Hollywood.

Tiden gick fort den där våren och snart var det dags för vårt sista framträdande på Scalateatern. Jag kommer inte ihåg detaljerna men jag vet att Scalateatern inte var helt nöjda. Jag tror att de först ville flytta oss till en annan veckodag och dessutom ha mer betalt och till slut var det nog så att de skulle ha någon annan sorts klubbkvällar där i källaren. Vi beslöt att satsa ordentligt inför vår föreställning i maj, vi hyrde den stora teaterscenen och Tom lyckades övertala Alana Moehlman från Tyskland att komma och gästa oss.

Jag gillar verkligen Alana, hon är supercool och har en ruskigt bra akt. Det kan vara en bra idé att ha sett akten innan jag nu berättar om när Tom förvirrar oss andra. Det här är bara ett exempel, det kommer flera. När Tom och Martin pratade om Alana hävde Tom plötsligt ur sig sådär i förbigående att “Jaa, hon har ju bara en arm”. Kugghjulen i Martins hjärna började nog lossna lite lätt innan han såg det där glittret i Toms ögon. “Näää du försök inte”, kontrade Martin till slut när marken hade slutat gunga under honom. Självklart har Alana två armar även om man kan undra när man ser hennes nummer.

I den här upplagan av Mystique gjorde vi för första gången vår utveckling av vandrande flaskorna. Jag beskrev lite löst i min förra postning hur vi hade hittat en konflikt i tricket med mjölkglasen. Här kommer ett annat exempel; själva tricket i sig är från 1920-talet och heter “Multiplying bottles”, Tom gav 2009 ut en liten bok som hette “Moonshine monologues” med en massa nya idéer och fiffigheter till det här gamla tricket. De fiffigheterna ville vi förstås använda och samtidigt utveckla rutinen till något mer teatralt. Jag kunde ju se att det fanns en konflikt i att flaskor och glas inte var där de borde vara, men hur skulle vi kunna spela det? Det tog ett tag och jag minns att jag var tvungen att verkligen gå hem och fundera när vi hade jobbat en dag med rutinen. Min figur blir ju ett slags offer för händelserna när han tror att han ska få sig ett glas, Toms karaktär styr det som händer men inte så att det egentligen går att uppfatta honom som ondskefull, utan det är bara som om han inte förstår vad jag förväntar mig. John-Henrys figur spär ovetande bara på förvirringen, och jag kan spela min figur som att han blir mer och mer frustrerad och förvirrad. Jag tycker att “Bottle battle” som vi har döpt stycket till har blivit ett kul och överraskande nummer. En sak som jag gillar är dessutom att en del av metoden ligger i spelet, det är mycket att hålla reda på kan jag avslöja och när vi någon gång har fått för oss att reprisera numret har det oftast tagit flera dagar att komma ihåg vilken flaska som är var.

“Bottle battle” är också ett exempel på vad man kan göra om man är fler som gör ett nummer. Här är också rollerna jämbördiga och inte någon som är assistent och håller sig i bakgrunden, man kan tycka att John-Henrys roll liknar en assistent men han är faktiskt en del av dramat och spelar en viktig roll för att spä på min figurs förvirring.

I nästa rafflande avsnitt drar vi till Los Angeles!

Den 24:e april 2018 hette föreställningen “Inspektören kommer” och från Spanien flög Gisell Estrada in. Maga Gisell som hon kallar sig kom med en fin scennärvaro och levererade magi med en mer dramatisk inlevelse än vad vi i norden brukar våga oss på. Tom nämner i kommentaren till min förra postning att jag berättar om allt som gick snett. Det är klart att ofta är det ju sånt man minns med en viss fasa som biter sig fast.

Jag tycker nog att vi gjorde en hel del bra saker och på många sätt helt annorlunda mot hur magi har presenterats tidigare, men man får ju komma ihåg att Mystique var ett experiment och när man experimenterar med något så blir det fel här och där. Det var för övrigt något som vi hade svårt, åtminstone till en början, att berätta för vår tilltänkta publik; det här är saker vi just har hittat på och ingen superrepeterad show. Vi gick på väldigt slak lina många gånger, ibland tappade vi fotfästet och fick känna av hur det känns att ramla i golvet med ett brak och ibland räddade vi saker nätt och jämnt, och understundom kom vi med något briljant.

Foto: Olav Holten

Det finns några nummer som på något sätt balanserar på en mycket tunn knivsegg mellan briljant och skräp. Ett sådant nummer tycker jag att “inspektören kommer” är, ibland när jag ser på någon filmad upptagning tycker jag verkligen om den. När jag ser samma film någon dag senare kan jag bara skaka på huvudet och undra vad vi höll på med. Numret kommer ursprungligen från en övning som gjordes på någon av universitetskurserna, när vi satte klorna i den blev den ännu mer strikt koreograferad och vi lade till ett par roller. Här ligger en länk till ett klipp på youtube.

Den exakta upprepningen är ju gjord för att vara nästan hypnotisk med ett par konstiga avbrott, och tro mig när jag säger att det är mig en fröjd att få se Tom komma skuttande i slutet med höga knän. Vi har gjort några sådana koreografiska nummer med Mystique, det är bara det att koreografi gärna ska göras i takt. Tyvärr så finns det egentligen bara en genuint musikalisk person i Mystique som verkligen kan hålla takten och det är Martin. Vi andra sneglar förstulet på honom och försöker hänga med, ibland funkar det och ibland inte. Jag tycker dock att “Inspektören kommer” är en triumf för vår vilja att göra något annorlunda och hitta helt nya vägar att presentera trolleri.

I den här föreställningen gjorde vi också för första gången tricket med mjölken som hälls i större och större glas (Multum in reverse eller Multum in Parvo heter tricket). Här gjorde vi det med hela ensemblen till musiken som vi skulle komma att använda till ett intronummer senare. Det är absolut inte dåligt, utan rätt kul, men vid ett senare tillfälle tog vi tag i det här tricket ordentligt och jag regisserade om det totalt. Det har blivit mycket roligare och tydligare i den nya versionen tycker jag, och antagligen Tom för han brukar ha svårt att hålla sig för skratt ibland i den här rutinen. Jag tänker berätta lite mer om numret ifråga när vi närmar oss den nya versionen så småningom, men det som vi gjorde senare var att vi istället för att göra ett tjusigt trollerinummer använde vi oss av en konflikt mellan två eller egentligen tre stycken figurer. På något sätt fanns den där konflikten redan inbyggd i tricket, det gällde bara att se det.

Dags för en stor kopp te nu, utan mjölk eller inspektörer.

Foto: Olav Holten

Foto nedan: Arto Airaksinen

Vi har ju gjort små utflykter med Mystique lite då och då, dagen efter att vi hade spelat föreställningen med Wolfgang Moser var det dags att göra ett gästspel i Göteborg. Det visade sig bli en ganska jobbig upplevelse. Vi var ju trötta redan efter urladdningen med showen kvällen innan, nu skulle vi åka bil ner till Göteborg och göra en föreställning med Gaston som gäst. Problemet var att den ende av oss som hade körkort var Tom, och Tom passade på att få någon sorts dödsvariant av mancold. Han var förkyld och febrig och eländig. Vi klämde in oss och all rekvisita och kostymer i en liten bil och åkte iväg.

När vi väl var framme i Göteborg gällde det att hitta till “Haket” som stället hette där vi skulle uppträda. I vår jakt på rätt väg inne i Göteborg vet jag att vi åkte igenom en liten tunnel en fyra eller fem gånger. Till slut började tunneln kännas hemtam och trevlig, nästan som en gammal vän. Väl framme vid “Haket” möttes vi tack och lov av några lokala trollerikollegor som hjälpte oss att rigga upp scen och ställa ut stolar och jag vet inte allt. Tom fick gå och lägga sig på en soffa och slumra, det hjälpte kanske lite men han var bra mosig när vi skulle köra. Som jag minns det så körde vi i princip samma upplägg på showen som dagen innan fast med vissa justeringar. Ett problem var att vi inte hade med oss vår eminente tekniker Pelle Meyer från Scalateatern, jag tror att det till slut var stackars Gaston som körde det mesta av ljudet samtidigt som han passade på sina egna inhopp på scenen.

Det här var nog kanske inte Mystiques stoltaste ögonblick. Jag tror att det gick lite halvdåligt med flera nummer. Vi fick dock en publik och genomförde föreställningen.

Foto: Olav Holten

Efteråt var vi helt slut och jag kommer ihåg att det var lite svårt att samla ihop Mystiquegänget för att plocka ihop och städa i salen där vi hade varit. Jag minns också att vi fick mat och att vi sedan kom iväg i bilen alldeles för sent. Jaa, just det! Kom iväg i bilen! Vi hade av outgrundliga anledningar bestämt att vi skulle åka hem samma natt. Om Tom hade varit trött innan så var han helt slut nu. På vägen ut ur Göteborg vinkade vi adjö till vår kära tunnel. Vi var tvungna att stanna på vägen och låta Tom sova en stund. Där satt vi fyra farbröder i en liten bil och halvsov och snarkade så rutorna blev alldeles immiga. Vid ett annat tillfälle skulle vi tanka och Tom klev ur bilen i sin dimmighet och försökte komma underfund med hur han skulle lyckas applicera munstycket för fordonsgas på vår bensindrivna lilla bil. Som tur var hittade vi en mack med vanlig bensin inte långt därifrån, jag tror att vi körde de sista meterna på bara bensinångor för mätaren stod på noll.

Det är väldigt osäkert hur det egentligen gick till, men på något sätt skumpade vi hem till Stockholm till slut. Man skulle kunna tro att den här utflykten fick oss att avstå från fler resor, inte då! Det finns massor av härligheter att berätta om. I nästa avsnitt ska jag berätta om Mystiques känsla för takt.

Jag har inga bilder från Göteborgsspektaklet så här kommer en bild på när Martin “tar hand om” Tom. Fullt möjligt att Olav Holten har tagit den här bilden också, men jag vet inte säkert.

I februari 2018 hette föreställningen “Den spruckna spegeln” och vår gästartist hette Wolfgang Moser. Wolfgang hade verkligen ett antal egensinniga och fantastiska nummer. Våra gäster lyfte verkligen våra föreställningar till en högre nivå.

Just tricket med tekannan gjorde han inte hos oss men en hel del andra fantastiska saker.

Varje Mystiquerepetition började med kaffe, vi möttes på något fik som låg i närheten av replokalen och hade någon sorts möte om vad vi höll på med och vad som behövde göras. Jag hade ett anteckningsblock och när en ny föreställning skulle göras frågade jag var och en vad de hade för idéer och vad de ville göra. Tom kom ofta med förslag som han hade rotat fram ur någon hjärnvindling lika dammig som boken tricket var beskrivet i från början. Oftast rörde det sig om trick som Tom hade någon idé om hur man kunde göra om och vrida till och göra bättre. Martin gjorde gärna trick han redan kunde eller hade kört mycket och som fick en ny dräkt när han plötsligt förvandlade nummer där han hade pratat till stumma musiknummer. Om jag kom med några trickförslag handlade det oftast om gamla klassiker som ett korttrick som heter sex card repeat eller liknande. De mest vansinniga förslagen kom i en förbluffande jämn ström från John-Henry. Som regel kunde han knappt hålla sig när vi sågs utan slet omedelbart fram konstiga saker han hade byggt eller presenterade idéer som fick oss andra att kippa efter andan. De här mötena kunde ta lite olika lång tid, beroende på hur mycket vi hade att avhandla och hur pass mycket försenad Tom var.

En gång hade vi lekt med en läskburk gången innan och vid fikat säger Martin att han hade drömt något konstig. Jag drömde att det växte fram läskburkar ur John-Henrys skägg, sade Martin. Jag har typ ett sådant trick, kontrade John-Henry, jag trollar fram ägg ur skägget. Det var början på rutinen med ägg ur skägg eller “Weird beard” som den heter. Rutinen utvecklades till att jag spelar en stackars restaurangbesökare som blir serverad av en grinig kypare spelad av John-Henry. Kyparen envisas med att trolla fram allt jag beställer ur skägget. Rutinen har vi gjort ganska många gånger och den har byggts om vääääldigt många gånger, både tekniskt och spelmässigt. Klicka på länken här så kommer ett youtubeklipp.

Foto:Olav Holten

“Weird beard” sågs första gången i februari 2018.

Det var i februari eller mars, men jag tror att det var februari vi fick veta att Martins tjat på Tom hade gett resultat. Martin hade förmått Tom att höra av sig till Magic Castle i Hollywood och höra om vi kunde få komma dit med Mystique. Tom har varit där många gånger och har skrivit en fin berättelse om det här.

Till slut kom svaret från Hollywood; vi skulle få komma! I juni skulle vi åka! Fantastiskt, en droppe kan urholka en sten och Martins tjat kan urholka Toms hörselgångar. Det här var ju verkligen något att se fram emot i den grå Stockholmska vårvintern.

Så småningom lufsade vi ju ner i replokalen och satte igång. Jag gick igenom mina anteckningar och så började vi arbetet med de olika nummer som skulle vara med. Jag har ju skrivit lite om att vi jobbade och försökte lösa hur olika trick skulle fungera rent tekniskt, men Mystique var ju inte bara ett trolleritekniskt experiment utan också gestaltningsmässigt. Det är nog här som mitt stora bidrag till Mystique ligger, vi har alla hjälpts åt med idéer till hur gestaltningen ska ske och Martin till exempel är bra på att se roliga och absurda bilder, men jag får nog säga att det är här som jag har jobbat hårdast. Det är inte alltid lätt att se de gestaltningsmöjligheter som finns. Mer om detta längre fram!

Här är lite bilder, alla tagna av Olav Holten.

Lägger bara till det här efter som det egentligen tillhör min förra postning. Tom lyckades gräva fram en film på januarishowen 2018. Varsågoda och njut! Klicka här!

I januariföreställningen kom Will Houston och hälsade på, Will är en brittisk gentleman ut i fingerspetsarna med en fantastiskt knastertorrt anslag i sina nummer. Han är också akademiker och om jag inte minns fel har han doktorerat i magihistoria. I vår kastrutin som jag har nämnt tidigare och som också inledde den här föreställningen hade vi börjat låta Martin fånga ett föremål precis i slutet på numret som sedan ledde vidare in i föreställningen. Den här gången var det en portmonnä som ledde titt att Tom och John-Henry gjorde något med portmonnäer och sedan gjorde John-Henry en myntrutin. Vi gjorde även ett nummer med rep där vi tog diverse reptrick och satte ihop till en längre sekvens. Jag tror att det kanske kan vara första gången som vi trollade fram något ur John-Henrys skägg, men det var ingen frukost som dök upp utan spelmarker och en fingerborg.

Foto: Olav Holten

När det gäller den kreativa processen för Mystique så var det inte bara en process utan många olika, och jag kommer att försöka beskriva vad vi höll på med vartefter här i min lilla följetong. Några nyckelfaktorer finns det förstås; i och med att vi hade så lite tid var vi tvungna att arbeta fort. Det är lätt att tro att vi trots allt hade en tre till fyra veckor på oss mellan varje show, men det stämmer inte riktigt. För det första var jag borta varje helg och jobbade på Östersjön med Gajoni, så inga repetitioner då. Lite då och då var vi borta på andra brödjobb, vilket minskade tiden ytterligare.

För att vara effektiva var vi alltid snabbt uppe på golvet och provade saker, vi var i min replokal och testade idéerna omedelbart. Istället för att sitta och försöka fundera ut hur allting skulle vara kastade vi oss ut och försökte se vad det kunde bli av våra idéer. Det här tror jag var en av hörnstenarna i vår process, snabbt upp och bolla idéer medan vi stod och försökte göra ett nummer. Allt samtidigt!

Det här gjorde förstås att jag som regiansvarig var tvungen att också vara snabb, jag måste bestämma åt vilket håll vi skulle gå för att komma framåt. Ibland följde högljutt knorrande och sura miner, men det fanns inte tid att vara grinig allt för mycket. Tom sade också mycket riktigt någon gång att: ” får det inte vara med här så sparar jag bara den idén och gör den i något annat sammanhang”. Jag lovar att berätta mer om hur jag tänkte och jobbade med allas idéer som regissör, men nu tänkte jag ta upp en annan aspekt av vår process. När vi hade jobbat en dag i replokalen gick John-Henry hem och byggde prototyper till allting. Nästa dag kom han tillbaka med någonting som vi kunde använda och testa med. Han kom med saker som var 3D-printade, ihoptejpad gamla yogamattor, latexgjutningar och allt möjligt. Det hände att det gick sönder bara man tittade på det, men det gjorde ändå att vi kom vidare. Ibland kan man se hur något bör konstrueras medan man ser prototypen falla ihop. Då och då fick vi se stackars John-Henry med en pryttel i ena handen och en tub superlim i andra handen med vild blick limma ihop magneter och annat som just hade brakat ihop.

Här har ni nu fått några riktigt bra tips och hur man får igång en kreativ process: Ha någon att bolla idéer med, var snabbt uppe på golvet och testa, bygg ihop något som stämmer någorlunda överens med idén om det så bara är av kartong och tejp. Sist men inte minst; om ni är flera måste ni ha någon som har sista ordet och kan bestämma, någon som kan leda arbetet.

Det är faktiskt det som en regissör är egentligen, en arbetsledare.

Martin fortsatte att tjata på Tom hela januari också…

Foto: Olav Holten

Det blev väl inte så mycket till jullov för oss den vintern, för redan i slutet på januari var det dags igen. Jag tar ändå och stannar upp ett ögonblick här och berättar lite mer om vårt jobb. Vi var ju alla på något sätt involverade i allting, men vi hade ändå olika roller i gruppen. Jag var regissör, John-Henry byggde saker, Martin var Martin och tog ofta hand om våra gäster, Tom tog hand om hemsida och marknadsföring och bokade våra gästartister.

Tom brukar försöka se blygsam ut när vi berättar att det är tack vare honom som vi kunde ha alla dessa enastående magiker som våra gäster. Jag tycker att Tom brukar misslyckas kapitalt med den där blygsamheten, och med all rätt i världen! Han har anledning att vara hur mallig som helst, vad det gäller det åtminstone. Tack vare att Tom känner trollerikonstnärer och är känd bland de flesta av dem runt om i världen så kunde vi få fantastiska gäster utan att kunna betala mer än en mycket symbolisk summa. Det fanns aldrig någon ekonomi i Mystique, de pengar som vi fick in på biljettintäkter gick åt till hyra av teater, resor och hotell åt våra gäster och i viss mån till material att bygga rekvisita av. Allt det där är dyrare än man tror. Tom vinnlade sig om att övertala kollegor som hade intressanta akter och kunde passa in i vårt koncept, samtidigt som det var bra om de gjorde saker som vi inte pysslade med. Han nämner i en av sina kommentarer till mina texter här att det har skett en explosion av kvinnliga magiker i världen. Tom lade verkligen manken till för att få hit en hel del av dem, och det är jag verkligen glad för. För det första är de bra och för det andra skapade det en bra variation, särskilt när vi är fyra gubbiga trollisar.

Som regel anlände våra gäster samma dag som showen gick av stapeln och åkte dagen därpå, ibland stannade de någon dag extra och då kunde vi kanske jobba lite mer med dem och involvera dem i showen. En god vän till mig, Mikael Larsson, hjälpte oss med hotellrum nästan varje gång, en eloge till honom för att ha stått ut med mitt eviga tjat om detaljer med bokningar hit och dit. Martin eller Tom eller båda brukade möta upp gästerna och ta dem till hotellet, och Martin som ju bor innanför tullarna i Stockholm brukade se till att de kom tillbaka till hotellet om kvällen blev sen.

Foto: Olav Holten

Så småningom tror jag att ryktet om Mystique började sprida sig, det verkade som om fler och fler blev intresserade och när de hörde att andra hade varit här och haft kul med oss så blev det antagligen lite lättare för Tom att övertala folk att sätta sig på ett plan och susa hit. Jag tror att det kan ha varit så att Javi Benitez var här och tyckte om oss och sedan skvallrade för Miguel Muños om vårt projekt och det vi gjorde och sedan kunde vi få hit en regerande världsmästare. Båda var för övrigt härliga att jobba med. När jag tänker på alla som har varit här så är det ju egentligen helt otroligt. Inte bara att ryktet gick om att det var kul att komma och jobba med oss, kollegor här och var började inse vilka som redan hade varit här och hur fint det skulle kännas att tillhöra den skaran. En och annan började höra av sig och undrade om det möjligen kunde vara så att vi hade tänkt på dem. Jag vet också att en del avundsjuka förekom. En av våra gäster berättade att när hennes kollegor hörde att hon skulle få komma till Stockholm, så hade de stirrat på henne frågat: “Varför får du åka? Vad ska DU göra där?” Det ska tilläggas att hon var en av våra toppbokningar och jag är väldigt glad att hon kunde komma.

Hur som helst, vi jobbade på och stannade på Scalateatern ett halvår till. Dessutom hade Martin börjat tjata igen, det var Tom han tjatade på, vad det hela handlade om får ni veta längre fram.

På bilden nedan ser man hur Martin tar hand om en av våra gästartister (Arkadia).

foto: Olav Holten