En av mina absoluta favoritartister när det handlar om trolleri är Fay Presto, jag och Martin hade träffat henne ett par gånger i London och sett henne jobba. Hon är väldigt underhållande och fantastisk på alla sätt. Dessutom väldigt trevlig och rolig privat. Hon gästade oss i februari 2019 och anlände redan en dag innan det var showdags. Vi repeterade lite tillsammans och hon berättade och visade lite av vad hon hade tänkt göra. Till slut sade hon: “Ja och så har jag den där kaninen också”. “Kaninen”, sade vi? Hon beskrev en akt med en kanin, en handdocka som försöker rymma och allt möjligt. Kaninen var döpt till Harvey efter en gammal film med James Stewart. Jag bara stirrade på henne. “Harvey måste vara med”, sade jag. Det gjorde jag rätt i för Harvey gjorde succé, det gjorde förstås Fay också, det gör hon alltid.
Det här var första gången man kunde se ett stycke som vi kallar “Duellen”, klicka här så finns det ett klipp. John-Henry fick jobba rätt hårt med att tillverka en del av prylarna till det här numret, det är mer komplicerat än vad det ser ut att vara. Den har vi gjort ett par gånger och jag tycker att den är rätt kul, vi har gjort lite olika varianter och jag har oftast svårt att komma ihåg ordningen på allt. Apropå det så var det i den här föreställningen som jag hade min katastrof, jag skulle göra en variant av tumbindningen. För alla som inte är invigda i våra hemligheter så handlar det mycket riktigt om att trollerikonstnärens tummar binds ihop av en åskådare och sedan tar han sig loss fastän han fortfarande är bunden när man kontrollerar och så vidare. Jag hade gjort numret själv tidigare när jag jobbade i Idre. Nu hade vi kommit på en rutin med en kortlek, ett kvastskaft och någon stol. När jag står där och har tummarna ordentligt ihopbundna inser jag att jag innan det skedde skulle ha gjort ett par saker med kortleken. Den låg nu en bit bort på en stol som jag också skulle använda, men jag var bunden med armarna runt kvastskaftet. Rent tekniskt hade jag kunnat ta mig loss men halva tricket hade liksom fallit ihop nu. Jag minns tack och lov inte vad jag gjorde med den stackars åskådaren (förträngningsmekanismerna har fungerat på ett väldigt barmhärtigt sätt i det här fallet) jag minns bara att det blev en enda obegriplig sörja av alltihop. Så till den milda grad erbarmligt blev det att en kollega skrev och klagade efteråt.
Bättre gick det med vår variant av ett gammalt gulligt barntrick som brukar kallas “Pelle Kanin” vi hade gjort om det till en begravning. Måste erkänna att jag är lite fånigt förtjust i just det här numret. Det är något med tanken på hur det brukar framföras som är väldigt tillfredsställande. Börje Kawasaki återkom i den här föreställningen men gjorde en pizzaförutsägelse den här gången. Det var alltid Martin och Tom som gjorde de här små sketcherna. Tom gjorde dessutom ett litet kul trick med ett lås och ett snöre.
Men kvällens stjärna var förstås Fay Presto, jag var otroligt glad att hon ville gästa oss, det var Tom som hade fixat förstås, hon var en av mina önskegäster.
Foto: Arto Airaksinen
Foto nedan: Olav Holten
