Man hade ju kunnat tro att vi tog det lite lugnt när vi just hade bokat in oss för hela våren på en ny teater och allting och gjort en januarishow, men nej, icke sade Nicke, inte vi. Istället åkte vi till Finland för att göra en föreställning på Kalle Nios fina teater. Kalle Nio har också ett väldigt intressant synsätt på magi och cirkus och det var förstås väldigt kul att få komma och gästspela. Det var en hel del bök med att komma dit med prylar och åter igen köptes ett bord från den där möbelfirman och dessutom behövde Tom ett särskilt stativ eftersom han skulle göra sin fina Benson Burner. Det är noga med detaljerna till vissa trolleritrick och jag minns att vi jagade med Kalle Nios hjälp och att det löste sig till slut. Föreställningen vi gjorde bestod av två akter som vanligt och den första akten var i princip samma show som vi gjorde i Hollywood förutom någon liten ändring.
Publiken bestod mest av finska trollerikonstnärer och en och annan jonglör. Hur jag vet att det fanns någon jonglör där? Jo det kan jag tala om, jag råkade ta upp en sådan till Meet:oo (beskrivet i ett tidigare inlägg). Det är alltid jag som plockar upp åskådaren som ska hjälpa oss och den här mannen kom upp på scenen och satte sig raskt med ryggen mot publiken. Det är verkligen enda gången som det har inträffat. Efteråt berättade han att vi hade setts på Viking Line och att han brukade göra jongleringsföreställningar där. Det löste sig förstås, men jag ska säga att vi hade det rätt motigt, publiken var rätt skeptisk till hela vårt sätt att jobba kändes det som. Några saker gick dessutom precis som de inte ska gå. Det här är inte riktigt min historia att berätta, men jag gör det ändå, jag var trots allt där. Martin och Tom skulle göra tricket med alla mjölkglasen, och jag misstänker att det som hände fick Martin att försöka komma undan så fort vi ville ha med numret igen. I något litet moment råkade Tom stöta till ett av glasen så att det föll och allting rann ut. Det gjorde av uppenbara skäl det svårt för de båda att slutföra numret. Det var helt enkelt ett sånt där ögonblick som man stirrar in i strålkastarljuset och hjärnan raskt töms på innehåll. I detta ögonblick ler Tom mot Martin och säger glatt: “Nu blir det roligt!”
Martin har aldrig riktigt kunnat släppa det där. Till saken hör också att vi inte hade sidovingar som på andra teatrar utan bara en stor svart bakgrund som vi kunde göra entré från sidorna på. Det betydde att när man var backstage så såg man inte vad som försiggick på scenen. Jag och John-Henry visste alltså inte att de där två egentligen behövde räddas av oss så nästa nummer kunde presenteras eller något sånt. På något vis fortsatte ändå allting.
Foto: Olav Holten
På något vis var också bordet där vi skulle göra flera av numren nu plaskblött. “Banketten” och “Slå Tom” som jag har berättat om tidigare blev nog inte helt som de skulle. Jag och Tom gjorde också vår version av “Jumping knot of Pakistan”, jag har försökt hitta någon film på oss men ni får hålla till godo med en version med Tom och Nikola Arkane, de lånade rutinen till Magic Castle tror jag.
Den drabbades förstås inte av vätan, däremot gjorde jag och Martin vår “Ljudsketch” på bordet precis efter incidenten, och då hade vi andra fortfarande inte fått veta vad som hänt. Jag antar att jag spelade min roll som en rätt förvånad gubbe, Martin var nog bister. Nåja vi är proffs allihop och vi körde bara på. Det finns tillfällen när “The show must go on” stämmer helt och det här var ett sånt. Vi gjorde även “Shiva rings” och publiken fnittrade lite väl mycket för det numret, tyckte vi. När vi frågade efteråt så blev svaret att “jamen, Martin gjorde ju inget, han stod ju bara där och viftade medan Leif och Tom gjorde allting”. Också detta har förföljt Martin, sanningen är faktiskt att Martin gör en hel del och att numret inte funkar utan honom, men allt han gör syns inte och ska inte göra det. På något sätt överlevde vi och det var ju tur att Tom hade ett eget bord till “Benson Burner”.
Foto: Olav Holten
Foto nedan: Arto Airaksinen
