Blog Image

Bakom spegeln

Bilder och vaga betraktelser

Lite bilder och funderingar från ett kringflackande liv.

Tillbaks till hemsidan!

Mystique 2017-2023 (del 8)

Uncategorised Posted on 2024-04-29 14:25

I februari 2018 hette föreställningen “Den spruckna spegeln” och vår gästartist hette Wolfgang Moser. Wolfgang hade verkligen ett antal egensinniga och fantastiska nummer. Våra gäster lyfte verkligen våra föreställningar till en högre nivå.

Just tricket med tekannan gjorde han inte hos oss men en hel del andra fantastiska saker.

Varje Mystiquerepetition började med kaffe, vi möttes på något fik som låg i närheten av replokalen och hade någon sorts möte om vad vi höll på med och vad som behövde göras. Jag hade ett anteckningsblock och när en ny föreställning skulle göras frågade jag var och en vad de hade för idéer och vad de ville göra. Tom kom ofta med förslag som han hade rotat fram ur någon hjärnvindling lika dammig som boken tricket var beskrivet i från början. Oftast rörde det sig om trick som Tom hade någon idé om hur man kunde göra om och vrida till och göra bättre. Martin gjorde gärna trick han redan kunde eller hade kört mycket och som fick en ny dräkt när han plötsligt förvandlade nummer där han hade pratat till stumma musiknummer. Om jag kom med några trickförslag handlade det oftast om gamla klassiker som ett korttrick som heter sex card repeat eller liknande. De mest vansinniga förslagen kom i en förbluffande jämn ström från John-Henry. Som regel kunde han knappt hålla sig när vi sågs utan slet omedelbart fram konstiga saker han hade byggt eller presenterade idéer som fick oss andra att kippa efter andan. De här mötena kunde ta lite olika lång tid, beroende på hur mycket vi hade att avhandla och hur pass mycket försenad Tom var.

En gång hade vi lekt med en läskburk gången innan och vid fikat säger Martin att han hade drömt något konstig. Jag drömde att det växte fram läskburkar ur John-Henrys skägg, sade Martin. Jag har typ ett sådant trick, kontrade John-Henry, jag trollar fram ägg ur skägget. Det var början på rutinen med ägg ur skägg eller “Weird beard” som den heter. Rutinen utvecklades till att jag spelar en stackars restaurangbesökare som blir serverad av en grinig kypare spelad av John-Henry. Kyparen envisas med att trolla fram allt jag beställer ur skägget. Rutinen har vi gjort ganska många gånger och den har byggts om vääääldigt många gånger, både tekniskt och spelmässigt. Klicka på länken här så kommer ett youtubeklipp.

Foto:Olav Holten

“Weird beard” sågs första gången i februari 2018.

Det var i februari eller mars, men jag tror att det var februari vi fick veta att Martins tjat på Tom hade gett resultat. Martin hade förmått Tom att höra av sig till Magic Castle i Hollywood och höra om vi kunde få komma dit med Mystique. Tom har varit där många gånger och har skrivit en fin berättelse om det här.

Till slut kom svaret från Hollywood; vi skulle få komma! I juni skulle vi åka! Fantastiskt, en droppe kan urholka en sten och Martins tjat kan urholka Toms hörselgångar. Det här var ju verkligen något att se fram emot i den grå Stockholmska vårvintern.

Så småningom lufsade vi ju ner i replokalen och satte igång. Jag gick igenom mina anteckningar och så började vi arbetet med de olika nummer som skulle vara med. Jag har ju skrivit lite om att vi jobbade och försökte lösa hur olika trick skulle fungera rent tekniskt, men Mystique var ju inte bara ett trolleritekniskt experiment utan också gestaltningsmässigt. Det är nog här som mitt stora bidrag till Mystique ligger, vi har alla hjälpts åt med idéer till hur gestaltningen ska ske och Martin till exempel är bra på att se roliga och absurda bilder, men jag får nog säga att det är här som jag har jobbat hårdast. Det är inte alltid lätt att se de gestaltningsmöjligheter som finns. Mer om detta längre fram!

Här är lite bilder, alla tagna av Olav Holten.



Mystique 2017-2023 (del 7 extra kul)

Uncategorised Posted on 2024-04-29 13:00

Lägger bara till det här efter som det egentligen tillhör min förra postning. Tom lyckades gräva fram en film på januarishowen 2018. Varsågoda och njut! Klicka här!



Mystique 2017-2023 (del 7)

Uncategorised Posted on 2024-04-28 16:44

I januariföreställningen kom Will Houston och hälsade på, Will är en brittisk gentleman ut i fingerspetsarna med en fantastiskt knastertorrt anslag i sina nummer. Han är också akademiker och om jag inte minns fel har han doktorerat i magihistoria. I vår kastrutin som jag har nämnt tidigare och som också inledde den här föreställningen hade vi börjat låta Martin fånga ett föremål precis i slutet på numret som sedan ledde vidare in i föreställningen. Den här gången var det en portmonnä som ledde titt att Tom och John-Henry gjorde något med portmonnäer och sedan gjorde John-Henry en myntrutin. Vi gjorde även ett nummer med rep där vi tog diverse reptrick och satte ihop till en längre sekvens. Jag tror att det kanske kan vara första gången som vi trollade fram något ur John-Henrys skägg, men det var ingen frukost som dök upp utan spelmarker och en fingerborg.

Foto: Olav Holten

När det gäller den kreativa processen för Mystique så var det inte bara en process utan många olika, och jag kommer att försöka beskriva vad vi höll på med vartefter här i min lilla följetong. Några nyckelfaktorer finns det förstås; i och med att vi hade så lite tid var vi tvungna att arbeta fort. Det är lätt att tro att vi trots allt hade en tre till fyra veckor på oss mellan varje show, men det stämmer inte riktigt. För det första var jag borta varje helg och jobbade på Östersjön med Gajoni, så inga repetitioner då. Lite då och då var vi borta på andra brödjobb, vilket minskade tiden ytterligare.

För att vara effektiva var vi alltid snabbt uppe på golvet och provade saker, vi var i min replokal och testade idéerna omedelbart. Istället för att sitta och försöka fundera ut hur allting skulle vara kastade vi oss ut och försökte se vad det kunde bli av våra idéer. Det här tror jag var en av hörnstenarna i vår process, snabbt upp och bolla idéer medan vi stod och försökte göra ett nummer. Allt samtidigt!

Det här gjorde förstås att jag som regiansvarig var tvungen att också vara snabb, jag måste bestämma åt vilket håll vi skulle gå för att komma framåt. Ibland följde högljutt knorrande och sura miner, men det fanns inte tid att vara grinig allt för mycket. Tom sade också mycket riktigt någon gång att: ” får det inte vara med här så sparar jag bara den idén och gör den i något annat sammanhang”. Jag lovar att berätta mer om hur jag tänkte och jobbade med allas idéer som regissör, men nu tänkte jag ta upp en annan aspekt av vår process. När vi hade jobbat en dag i replokalen gick John-Henry hem och byggde prototyper till allting. Nästa dag kom han tillbaka med någonting som vi kunde använda och testa med. Han kom med saker som var 3D-printade, ihoptejpad gamla yogamattor, latexgjutningar och allt möjligt. Det hände att det gick sönder bara man tittade på det, men det gjorde ändå att vi kom vidare. Ibland kan man se hur något bör konstrueras medan man ser prototypen falla ihop. Då och då fick vi se stackars John-Henry med en pryttel i ena handen och en tub superlim i andra handen med vild blick limma ihop magneter och annat som just hade brakat ihop.

Här har ni nu fått några riktigt bra tips och hur man får igång en kreativ process: Ha någon att bolla idéer med, var snabbt uppe på golvet och testa, bygg ihop något som stämmer någorlunda överens med idén om det så bara är av kartong och tejp. Sist men inte minst; om ni är flera måste ni ha någon som har sista ordet och kan bestämma, någon som kan leda arbetet.

Det är faktiskt det som en regissör är egentligen, en arbetsledare.

Martin fortsatte att tjata på Tom hela januari också…

Foto: Olav Holten



Mystique 2017-2023 (del 6)

Uncategorised Posted on 2024-04-27 22:31

Det blev väl inte så mycket till jullov för oss den vintern, för redan i slutet på januari var det dags igen. Jag tar ändå och stannar upp ett ögonblick här och berättar lite mer om vårt jobb. Vi var ju alla på något sätt involverade i allting, men vi hade ändå olika roller i gruppen. Jag var regissör, John-Henry byggde saker, Martin var Martin och tog ofta hand om våra gäster, Tom tog hand om hemsida och marknadsföring och bokade våra gästartister.

Tom brukar försöka se blygsam ut när vi berättar att det är tack vare honom som vi kunde ha alla dessa enastående magiker som våra gäster. Jag tycker att Tom brukar misslyckas kapitalt med den där blygsamheten, och med all rätt i världen! Han har anledning att vara hur mallig som helst, vad det gäller det åtminstone. Tack vare att Tom känner trollerikonstnärer och är känd bland de flesta av dem runt om i världen så kunde vi få fantastiska gäster utan att kunna betala mer än en mycket symbolisk summa. Det fanns aldrig någon ekonomi i Mystique, de pengar som vi fick in på biljettintäkter gick åt till hyra av teater, resor och hotell åt våra gäster och i viss mån till material att bygga rekvisita av. Allt det där är dyrare än man tror. Tom vinnlade sig om att övertala kollegor som hade intressanta akter och kunde passa in i vårt koncept, samtidigt som det var bra om de gjorde saker som vi inte pysslade med. Han nämner i en av sina kommentarer till mina texter här att det har skett en explosion av kvinnliga magiker i världen. Tom lade verkligen manken till för att få hit en hel del av dem, och det är jag verkligen glad för. För det första är de bra och för det andra skapade det en bra variation, särskilt när vi är fyra gubbiga trollisar.

Som regel anlände våra gäster samma dag som showen gick av stapeln och åkte dagen därpå, ibland stannade de någon dag extra och då kunde vi kanske jobba lite mer med dem och involvera dem i showen. En god vän till mig, Mikael Larsson, hjälpte oss med hotellrum nästan varje gång, en eloge till honom för att ha stått ut med mitt eviga tjat om detaljer med bokningar hit och dit. Martin eller Tom eller båda brukade möta upp gästerna och ta dem till hotellet, och Martin som ju bor innanför tullarna i Stockholm brukade se till att de kom tillbaka till hotellet om kvällen blev sen.

Foto: Olav Holten

Så småningom tror jag att ryktet om Mystique började sprida sig, det verkade som om fler och fler blev intresserade och när de hörde att andra hade varit här och haft kul med oss så blev det antagligen lite lättare för Tom att övertala folk att sätta sig på ett plan och susa hit. Jag tror att det kan ha varit så att Javi Benitez var här och tyckte om oss och sedan skvallrade för Miguel Muños om vårt projekt och det vi gjorde och sedan kunde vi få hit en regerande världsmästare. Båda var för övrigt härliga att jobba med. När jag tänker på alla som har varit här så är det ju egentligen helt otroligt. Inte bara att ryktet gick om att det var kul att komma och jobba med oss, kollegor här och var började inse vilka som redan hade varit här och hur fint det skulle kännas att tillhöra den skaran. En och annan började höra av sig och undrade om det möjligen kunde vara så att vi hade tänkt på dem. Jag vet också att en del avundsjuka förekom. En av våra gäster berättade att när hennes kollegor hörde att hon skulle få komma till Stockholm, så hade de stirrat på henne frågat: “Varför får du åka? Vad ska DU göra där?” Det ska tilläggas att hon var en av våra toppbokningar och jag är väldigt glad att hon kunde komma.

Hur som helst, vi jobbade på och stannade på Scalateatern ett halvår till. Dessutom hade Martin börjat tjata igen, det var Tom han tjatade på, vad det hela handlade om får ni veta längre fram.

På bilden nedan ser man hur Martin tar hand om en av våra gästartister (Arkadia).

foto: Olav Holten



Mystique 2017-2023 (del 5)

Uncategorised Posted on 2024-04-27 01:37

“Ett onaturligt leverne” hette novembershowen och Fritz Alkemade var som sagt gästartist. Han är duktig han Fritz, och har en bra energi på scenen. Den här showen verkar ha haft bollar i alla möjliga och omöjliga former, bland annat gjorde Tom sin version av bollpokalen som är ett snillrikt konstruerat litet trick. Det brukar iallafall vara det i Toms händer, men den här gången hörde vi som stod backstage plötsligt Tom muttra något som lyckligtvis var ohörbart och som kom en kula tillhörande tricket farande med en väldig fart backstage. Eftersom Tom är den han är och nästan aldrig missar så tyckte förstås vi andra att det var sagolikt roligt. Jag undrar om det inte var den här hösten som Tom drämde en glasflaska i golvet också? Men ödet skulle självklart komma ikapp oss andra, jag lyckades själv totalpaja ett nummer så det knappt gick att förstå vad det gick ut på. Jag lovar att berätta om alla råmissar jag kan komma ihåg vartefter här.

Foto: Olav Holten

Det var också i den showen som ett nummer vi har kallat “Meet:oo” först såg strålkastarljuset. Vi spånade ju om en massa olika saker att ha med, och vi tyckte att vi borde kunna få till en rolig och bra rutin med skumgummibollar. För er som eventuellt inte är trollkarlar så är skumgummibollar något som trollkarlar använder över hela världen och en lite underlig men populär rekvisita, alla trollkarlar känner omedelbart igen dem. Sagt och gjort, vi satte igång i replokalen och testade olika varianter och jag tror att det var Tom och John-Henry som satte ihop grunddelarna till rutinen. Det råkade vara så att jag ganska många år tidigare hade köpt två stycken enormt stora skumgummibollar (jag tror inte att de går att få tag i längre) när man blöter dem med lite ljummet vatten blir de ännu större och det känns och ser lite smått obscent ut att klappa på dem. Om jag minns rätt var det så det började, jag gick runt och klappade på den där och skojade med de andra, jag tror att vi först tänkte göra rutinen på två stycken av oss och en åskådare. När vi hade jobbat ett tag insåg vi att det var kul om vi klappade på åskådaren också och ännu roligare om vi allihop var på scenen och klappade på varandra, och vi lyckades få till en rolig och lite lätt obehaglig koreografi.

Tidpunkten när vi skapade tricket var strax efter att metoo-rörelsen hade briserat, därav namnet. Det är jag som går ut i publiken och hämtar offret och jag brukar göra mitt bästa för att få upp en någorlunda stadig man, det gör att kontrasten mot våra mjuka klappar blir större på något sätt.

Meet:oo låg sist innan paus i föreställningen och sedan dök jag upp några gånger i andra akten och bara tittade på publiken och klappade på den där bollen. Här nedanför kan ni se Fritz i full fart.

Foto: Olav Holten

Första gången för Meet:oo, av någon outgrundlig anledning har vi repriserat just det numret rätt många gånger.

Foto: Olav Holten

Hösten avslutades med en julföreställning som hette Midvintermagi och vi hade Isidor Olsbjörk som gäst. Isidor har varit min elev en gång i tiden men har utvecklats till en charmig och väldigt rolig artist.

Foto: Olav Holten

När jag nu sitter och bläddrar i det här gamla materialet så slås jag av hur många av de nummer som har blivit någon sorts favoriter som finns med redan på ett tidigt stadium. När de har återkommit senare så har de blivit lite utvecklade eller förändrade, men inte alltid så mycket.

I decembershowen finns en version av Liquid sands (ett trick med vätskor i olika färger som blandas och sedan sorteras efter respektive färg igen) med, men tydligen pratade Tom till tricket den gången, senare har vi gjort det helt till musik.

Det är för övrigt en sak som vi har jobbat oerhört mycket med, vi har tagit nummer som nog allmänt skulle klassas som nummer som behöver prat och någon slags talad förklaring. Påfallande ofta kan man skippa pratet, det går särskilt bra om man är fler än en på scenen. Då går det att på ett annat sätt spela fram ett skeende. Vi tycks också ha gjort det försvinnande mjölkglaset i den här showen, där vi inte heller pratar utan hostar och harklar oss igenom tricket.

Härmed hade vi ju då gjort de där fem föreställningarna som vi hade tänkt oss, men slutade vi? Nix! Nej! Icke! Jag kommer ihåg att jag mer eller mindre plötsligt stod inför det faktum att vi skulle fortsätta på våren, jag tror inte ens att det var någon särskild diskussion om det.

Jag var nog en rätt trött regissör redan här, men vi pumpade på!


Foto: Olav Holten

Tom påminde mig om att det finns en tjusig bild på just det ögonblick när han drämmer flaskan i golvet. Jag har för mig att någon av oss utbrast :”Tadaaaaa” ögonblicket efteråt. Det är Olav Holten som var snabb med kameran igen.



Mystique 2017-2023 (del 4)

Uncategorised Posted on 2024-04-26 01:16

Nu var vi alltså igång, och som Tom skriver i sin kommentar till del 3 så hade vi till en början lite olika idéer om hur showerna skulle se ut egentligen. Jag kan för övrigt rekommendera er att läsa Toms kommentarer, han förklarar vissa grejer som jag inte tar upp. Vi tänkte kanske ha många andra artister och själva bara presentera och stå som värdar, men vem vilka skulle vi plocka in och när, och hur skulle vi boka in folk när vi inte hade någon budget? Jag tror att vi till en början tänkte att vi själva hade tillräckligt med material tillsammans i bagaget så det räckte för hösten och då kunde vi boka in en gästartist varje gång. Om vi samtidigt skapade lite nytt, ett nummer till varje föreställning så skulle vi klara det. Det var då som Tom, jooodå det VAR han, sade att vi skulle göra en helt ny föreställning varje gång. Tom trodde att det var pionjäranda i min blick, men det är helt fel. Martins blick som pendlade mellan skräck och den häpenhet som man kan se hos ett litet barn som för första gången får ett mynt plockat ur örat, fick mig att helt sadistiskt omedelbart samla ihop anletsdragen och säga: “jaa, varför inte? Vi kan ju iallafall försöka!” Jag belönades med Martins storslagna uppgivenhet; suckar och utslagna armar, skakningar på huvudet och irrande blick. Ja så blev det så, vi använde gammalt material för att fylla ut här och där men skapande en helt otrolig mängd nya nummer. När jag sitter och går igenom gamla körscheman och tittar på bilder nu så är det jag som slår ut med armarna och skakar på huvudet.

Jag kommer inte berätta i detalj om varje show utan göra nedslag lite här och var. I septembershowen den där hösten 2017, hade vi två olika gäster, jag tror att det är enda gången som det har hänt. Vi har haft en duo från Nederländerna i en föreställning långt senare, men den här gången var det Mikael Hedné från Norge och Arkadia från Sverige som ju inte jobbar ihop i vanliga fall. Redan här ser jag hur jag har skrivit in i körschemat hur vi väver ihop föreställningen mycket mer, det finns återkommande gags och olika sätt att binda ihop föreställningen idémässigt och visuellt. Jag ser också att vi allihop gjorde ett trick med spelmarker och jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad vi gjorde.

Foto: Olav Holten

En sak som vi hade med de första gångerna var vår fotovägg. Det var en stor affisch eller om det var en roll up som det stod Mystique överallt på och som Olav Holten sedan bad våra åskådare allt eftersom de anlände ta plats framför. Olav tog en fin bild och så var meningen att de själva skulle gå in på vår facebooksida och tagga sig själva och därmed också sprida vårt namn och ge oss lite uppmärksamhet. Det fungerade väl lite grand men jag tror att folk inte brydde sig riktigt, plus att det var många som ändå återkom flera gånger och inte taggade sig själva varje gång. Jag har för mig att vi monterade den där fotoväggen på baksidan av vår backdropställning.

I oktober och november hade vi våra första internationella gäster; Alexandra Duvivier från Frankrike och Fritz Alkemade från Nederländerna. Väldigt härligt med båda gästerna och Fritz är ju en god vän nu. Jag gillade Alexandra också, det var kul att jobba med henne och hon var med och spelade i våra knasiga övergångar, jag tror att hon tyckte att det var roligt, och idag är hon ju en riktigt stor stjärna på magihimlen. I den showen hade vi dragit åt skruvarna ännu mer och bundit ihop det till en rätt rolig helhet. Den handlade rätt mycket om kakor och att jag försökte få tag i kakor. Det var här det började, det här med kakor… Det är nämligen så att jag har diabetes typ två och absolut inte bör äta kakor, det här hade vi förstås rätt roligt åt, men sedan bara fortsatte det. Så fort det skulle vara någon kaka med och det visade sig vara påfallande ofta, så blev det alltid någon typ av scenario där jag äter upp en kaka eller femton. I oktoberföreställningen gjorde vi också för första gången kakrutinen med John-Henry och Tom. Den gången avslutades den inte med att jag åt någon kaka. Det kom till senare, i någon senare upplaga när vi återanvände numret kom vi på att jag skulle komma in och sukta John-Henry med en kaka (Tom har ju snott alla hans kakor i numret) och sedan trycka i mig hela kakan själv så smulorna flyger.

Nu börjar det bli sent här framför datorn, och jag är trött, dessutom är jag sugen på kakor så jag tror att jag fortsätter en annan dag. Det finns lite mer att berätta om hösten. Jag återkommer!

Foto: Jörgen Grundström



Mystique 2017-2023 (del 3)

Uncategorised Posted on 2024-04-24 23:06

På något sätt blev det så att vi skulle köra. Vi bestämde på ett tidigt stadium att vi skulle ha gästartister. Vi var inspirerade av Spellbound club som föregick i Göteborg och även Amsterdam Magic Show (som fortfarande kör för fullt i Amsterdam) som hade liknande idéer.

En av de som höll i tåtarna för Spellbound club var vår vän Gaston, en utomordentligt duktig magiker och han blev också vår första gästartist.

Foto: Olav Holten

Jag ska berätta mer om våra gästartister längre fram, men Tom ringde till Gaston och frågade om han ville komma och leka med oss och det ville han. Nu var det ju bara det att vi måste skapa en show också. Vi började jobba i min replokal som passande nog ligger på gångavstånd från Scalateatern, vilket för övrigt betydde att på föreställningsdagarna bar, släpade och drog vi alla våra pinaler direkt ner till teatern. Vi skapade ett intro, ett kort nummer som presenterade föreställningen. Jag hade en idé om att vi kunde kasta grejer till varandra som förvandlades hela tiden, och det blev ett sådant nummer. Det här blev sedan det intro vi använde ganska länge. I våra körscheman står det med som “kastrutin”, jag tycker fortfarande att det ser ut som ett snuskigt ord på ryska. Tom hade redan bestämt att föreställningen skulle heta “Djävul med en blå kortlek”, så vi försökte komma på vad vi skulle göra med en blå kortlek.

Det var Tom som hittade på namnen på våra föreställningar, om ni någon gång har undrat över namnet och vad det hade med just den föreställningen att göra så skyller vi allt på Tom. Ibland synkade namnet jättebra och andra gånger undrade vi själva vad det var frågan om. Vi har ju försökt att ha någon sorts idé som kan hjälpa till att hålla ihop våra föreställningar. När jag nu läser körschemat ser jag att vi förutom blå kortlekar tydligen har tyckt att lådor av olika slag är kul och dessutom låter vi Martin bli skrämd ett par gånger. En av de saker jag propsade på som regissör för det hela var att vi inte skulle behandla varandra som rekvisita utan alltid ha kontakt, mötas och hitta något slags enkelt spel mellan våra personligheter. Det är lätt hänt när man gör något sånt här att var och en går in och bara “gör sin egen grej”. Vi ville att det skulle vara lite varmare stämning och kännas som om vi gjorde föreställningen tillsammans. Det här fick till följd att vi kanske stundtals gick runt och glodde lite väl mycket på varandra, men jag tycker överlag att det har fungerat.

Till den här förställningen skapade vi också ett nummer med kort, där Tom ska göra ett korttrick och vi andra “hjälper” honom att städa bordet och blanda korten. Någon gång när vi gjorde numret hjälpte vi honom så pass mycket att det faktiskt blev fel i själva avslutningen av tricket, men Tom lyckades lösa det med panik i blicken.

De som har läst Toms kommentar till mitt förra inlägg vet redan att vi hade en del panik när det väl var dags för show. Vi byggde och placerade ut stolar, jag frågade Tom hur många som var bokade. Det var 72 bokade, när jag räknade stolarna hade vi ställt ut 36… Det blev till att tränga ihop och göra om allting och låta några ur publiken stå. Vi hade tänkt sköta musik och ljud själva vilket havererade omedelbart, och Håkan Berg kom som en räddande ängel och körde ljudet åt oss. Till första föreställningen hade vi dessutom bett en duktig burlesqueartist (Gabriella) vara med och ta emot publik och hjälpa till att öppna showen. Det vi inte insåg var att det fick oss trollerigubbar att framstå i mindre smickrande dager när vi hade med en i publikens ögon lättklädd tjej, och det hela blev sinnebilden av hur man tänker på trollkarlar med sina assistenter. Precis det som vi inte står för någon av oss. Ibland är det svårt att se vilken bild man förmedlar.

Jag kommer också ihåg att vi trodde att första akten skulle vara 45 minuter och var oroliga för att det skulle bli för långt, den rann dock iväg väldigt fort och var bara 25 minuter lång innan det var dags för paus. Det här chockade åtminstone mig, det är svårt att beräkna tid för nummer av vår typ ibland, men vi har blev avsevärt bättre på det även om vi drog iväg åt andra hållet några gånger och gjorde väldigt långa föreställningar.

På något sätt klarade vi oss igenom den där första gången, och så stod vi där och tittade på varandra.

Det var då vi insåg det… Det var bara några veckor kvar till nästa föreställning, dags att börja spåna på nya nummer, vi hade ju så lite tid.

Fortsättning följer!

Här är några bilder från första föreställningen. Foto: Olav Holten



Mystique 2017-2023 (del 2)

Uncategorised Posted on 2024-04-23 18:02

Det jag kommer beskriva i de här inläggen är förstås hur allting hände helt och hållet ur mitt eget snäva perspektiv. De andra i gruppen har helt en helt annan syn på hur det gick till.

Att det alls hände något berodde till stor del på att Martin Hansson var sugen på att göra något som kunde kännas som en fortsättning på en universitetskurs i Magi som Tom Stone och Johan Ståhl lyckades anordna. Toms insikter i den kreativa processen för trollerinummer har tänt gnistor både här och var i världen. Martin tjatade på folk i allmänhet och Tom i synnerhet om något, och till slut gjorde Tom en hemsida för projektet och sade till Martin att köra.

Martin slängde ut krokar åt alla möjliga håll och lyckades få möjligheten att göra något i källaren på Scalateatern. Till slut utkristalliserades ett gäng som kanske kunde göra projektet och vi hade vårt första möte på ett fik på söder, förutom Tom, Martin, John-Henry och jag själv deltog även Olav Holten. Då visste vi inte ens hur det hela skulle se ut rent konstnärligt utan allt handlade om att starta en förening med tillhörande styrelse. Det blev starten på Sthlm Magic som vi heter rent formellt, Mystique är egentligen bara namnet på själva förställningen. Vi stötte och blötte en massa olika namn, men till slut kom Tom på namnet Mystique och efter en hel del funderande blev det som Tom hade föreslagit.

Efter de första initiala mötena måste jag erkänna att jag inte riktigt minns i vilken ordning saker och ting skedde, jag minns att vi på ett tidigt stadium hörde av oss till Martin Lundström för att ordna med affischfoton. Vi struttade (ja struttade, ingen av oss är någon ungdom precis) iväg till Scalateatern för att inspektera scenen. Scenen låg och ligger fortfarande i Scalateaterns källare när man har passerat garderob och toaletter. Det är en ganska liten lokal med en liten scen kanske mest lämpad för stand up eller en liten jazztrio eller liknande. Det var en liten kalldusch eftersom vi ville kunna göra små close up trollerier på ett bord till exempel. Tom blev nervös och trodde nog ett tag att det inte skulle fungera alls, men så skedde ett litet mirakel. Från Scalateaterns övre olymp stegade en gudom ner för trapporna, det var allas vår Pelle Meyer, min och många andras favorittekniker. Pelle visade sig jobba på stället och föreslog helt radikalt att vi skulle vända på alltihop och sätta publiken på scenen och själva uppträda på golvet. Efter en del jobb hittade vi extra scenbitar som gick att bygga upp så publiken satt i lite olika nivåer. Det här jobbet gjorde vi varje gång sedan, byggde och ställde ut stolar fixade bakgrund och efter föreställningen rev vi alltihop igen. Det hela fungerade ändå hjälpligt även om vi hade lite besvär när det försegick en föreställning på stora scenen och den publiken kom ner till garderob och toalett som ju låg där vi hade vårt backstage. En del härliga misstag skedde förstås när någon ur den publiken misstog vår backdrop för något annat och klev in och möttes av blickarna från vår fullsatta salong.

Det var mycket som hände, fortsättning följer!

Här är en bild från den allra första föreställningen, längst till vänster syns Gaston som var vår första gästartist.

Foto: Olav Holten



« PreviousNext »