Det blev väl inte så mycket till jullov för oss den vintern, för redan i slutet på januari var det dags igen. Jag tar ändå och stannar upp ett ögonblick här och berättar lite mer om vårt jobb. Vi var ju alla på något sätt involverade i allting, men vi hade ändå olika roller i gruppen. Jag var regissör, John-Henry byggde saker, Martin var Martin och tog ofta hand om våra gäster, Tom tog hand om hemsida och marknadsföring och bokade våra gästartister.
Tom brukar försöka se blygsam ut när vi berättar att det är tack vare honom som vi kunde ha alla dessa enastående magiker som våra gäster. Jag tycker att Tom brukar misslyckas kapitalt med den där blygsamheten, och med all rätt i världen! Han har anledning att vara hur mallig som helst, vad det gäller det åtminstone. Tack vare att Tom känner trollerikonstnärer och är känd bland de flesta av dem runt om i världen så kunde vi få fantastiska gäster utan att kunna betala mer än en mycket symbolisk summa. Det fanns aldrig någon ekonomi i Mystique, de pengar som vi fick in på biljettintäkter gick åt till hyra av teater, resor och hotell åt våra gäster och i viss mån till material att bygga rekvisita av. Allt det där är dyrare än man tror. Tom vinnlade sig om att övertala kollegor som hade intressanta akter och kunde passa in i vårt koncept, samtidigt som det var bra om de gjorde saker som vi inte pysslade med. Han nämner i en av sina kommentarer till mina texter här att det har skett en explosion av kvinnliga magiker i världen. Tom lade verkligen manken till för att få hit en hel del av dem, och det är jag verkligen glad för. För det första är de bra och för det andra skapade det en bra variation, särskilt när vi är fyra gubbiga trollisar.
Som regel anlände våra gäster samma dag som showen gick av stapeln och åkte dagen därpå, ibland stannade de någon dag extra och då kunde vi kanske jobba lite mer med dem och involvera dem i showen. En god vän till mig, Mikael Larsson, hjälpte oss med hotellrum nästan varje gång, en eloge till honom för att ha stått ut med mitt eviga tjat om detaljer med bokningar hit och dit. Martin eller Tom eller båda brukade möta upp gästerna och ta dem till hotellet, och Martin som ju bor innanför tullarna i Stockholm brukade se till att de kom tillbaka till hotellet om kvällen blev sen.
Foto: Olav Holten
Så småningom tror jag att ryktet om Mystique började sprida sig, det verkade som om fler och fler blev intresserade och när de hörde att andra hade varit här och haft kul med oss så blev det antagligen lite lättare för Tom att övertala folk att sätta sig på ett plan och susa hit. Jag tror att det kan ha varit så att Javi Benitez var här och tyckte om oss och sedan skvallrade för Miguel Muños om vårt projekt och det vi gjorde och sedan kunde vi få hit en regerande världsmästare. Båda var för övrigt härliga att jobba med. När jag tänker på alla som har varit här så är det ju egentligen helt otroligt. Inte bara att ryktet gick om att det var kul att komma och jobba med oss, kollegor här och var började inse vilka som redan hade varit här och hur fint det skulle kännas att tillhöra den skaran. En och annan började höra av sig och undrade om det möjligen kunde vara så att vi hade tänkt på dem. Jag vet också att en del avundsjuka förekom. En av våra gäster berättade att när hennes kollegor hörde att hon skulle få komma till Stockholm, så hade de stirrat på henne frågat: “Varför får du åka? Vad ska DU göra där?” Det ska tilläggas att hon var en av våra toppbokningar och jag är väldigt glad att hon kunde komma.
Hur som helst, vi jobbade på och stannade på Scalateatern ett halvår till. Dessutom hade Martin börjat tjata igen, det var Tom han tjatade på, vad det hela handlade om får ni veta längre fram.
På bilden nedan ser man hur Martin tar hand om en av våra gästartister (Arkadia).
foto: Olav Holten
