Det jag kommer beskriva i de här inläggen är förstås hur allting hände helt och hållet ur mitt eget snäva perspektiv. De andra i gruppen har helt en helt annan syn på hur det gick till.
Att det alls hände något berodde till stor del på att Martin Hansson var sugen på att göra något som kunde kännas som en fortsättning på en universitetskurs i Magi som Tom Stone och Johan Ståhl lyckades anordna. Toms insikter i den kreativa processen för trollerinummer har tänt gnistor både här och var i världen. Martin tjatade på folk i allmänhet och Tom i synnerhet om något, och till slut gjorde Tom en hemsida för projektet och sade till Martin att köra.
Martin slängde ut krokar åt alla möjliga håll och lyckades få möjligheten att göra något i källaren på Scalateatern. Till slut utkristalliserades ett gäng som kanske kunde göra projektet och vi hade vårt första möte på ett fik på söder, förutom Tom, Martin, John-Henry och jag själv deltog även Olav Holten. Då visste vi inte ens hur det hela skulle se ut rent konstnärligt utan allt handlade om att starta en förening med tillhörande styrelse. Det blev starten på Sthlm Magic som vi heter rent formellt, Mystique är egentligen bara namnet på själva förställningen. Vi stötte och blötte en massa olika namn, men till slut kom Tom på namnet Mystique och efter en hel del funderande blev det som Tom hade föreslagit.
Efter de första initiala mötena måste jag erkänna att jag inte riktigt minns i vilken ordning saker och ting skedde, jag minns att vi på ett tidigt stadium hörde av oss till Martin Lundström för att ordna med affischfoton. Vi struttade (ja struttade, ingen av oss är någon ungdom precis) iväg till Scalateatern för att inspektera scenen. Scenen låg och ligger fortfarande i Scalateaterns källare när man har passerat garderob och toaletter. Det är en ganska liten lokal med en liten scen kanske mest lämpad för stand up eller en liten jazztrio eller liknande. Det var en liten kalldusch eftersom vi ville kunna göra små close up trollerier på ett bord till exempel. Tom blev nervös och trodde nog ett tag att det inte skulle fungera alls, men så skedde ett litet mirakel. Från Scalateaterns övre olymp stegade en gudom ner för trapporna, det var allas vår Pelle Meyer, min och många andras favorittekniker. Pelle visade sig jobba på stället och föreslog helt radikalt att vi skulle vända på alltihop och sätta publiken på scenen och själva uppträda på golvet. Efter en del jobb hittade vi extra scenbitar som gick att bygga upp så publiken satt i lite olika nivåer. Det här jobbet gjorde vi varje gång sedan, byggde och ställde ut stolar fixade bakgrund och efter föreställningen rev vi alltihop igen. Det hela fungerade ändå hjälpligt även om vi hade lite besvär när det försegick en föreställning på stora scenen och den publiken kom ner till garderob och toalett som ju låg där vi hade vårt backstage. En del härliga misstag skedde förstås när någon ur den publiken misstog vår backdrop för något annat och klev in och möttes av blickarna från vår fullsatta salong.
Det var mycket som hände, fortsättning följer!
Här är en bild från den allra första föreställningen, längst till vänster syns Gaston som var vår första gästartist.
Foto: Olav Holten
