En sak är helt klar, utan Tom hade vi aldrig kommit till Magic Castle. Tom har varit där väldigt många gånger och hade tagit med sig andra svenska trolleriartister tidigare. Han var tvungen att skicka lite filmat material till Jack Goldfinger, en fantastiskt rolig man som jag gillade med en gång när jag träffade honom. Undrar om inte Tom skickade en film med januariföreställningen, som jag minns det så uppskattade Jack mitt “fluffnummer” ( för de som läser detta och inte vet vad ett “fluffnummer” innebär så är det trolleri med dukar och käppar och serpentiner och liknande).
Jag är oändligt glad att vi åkte dit tillsammans med Tom, om jag hade åkt dit själv utan hans kunskaper om stället så hade jag nog varit helt vilse. När vi anlände till Los Angeles hade Tom lyckats få Magic Castle att skicka en liten minibuss och hämta upp oss, väldigt trevligt. Vi hade förstås repeterat ett par veckor med föreställningen vi skulle göra och det största miraklet var kanske att vi måste göra en föreställning som skulle ta 45 minuter och den blev precis det när vi äntligen vågade ta tid.
Ett stort problem var att vi hade skapat en hel del nummer för en liten publik och att vi ofta jobbade vid ett litet bord, nu skulle vi vara på den största scenen (Palace of Mystery) som var någon meter hög. Vi hade ju bara hållit på med Mystique i knappt ett år vid det här tillfället och för det mesta uppträtt i Scalateaterns källare. Jag önskar ju så här efteråt att vi hade fått komma dit senare och visa våra scennummer som vi utvecklade på Teater 3. Det går att översätta bordstrolleri till en scen men det blir inte alltid helt bra och om jag hade vetat det jag vet nu så hade jag gjort en helt annan föreställning. Det var trots allt många som uppskattade det vi gjorde och en av dem var Milt Larsen som är en av skaparna av Magic Castle. Milt Larsen är farbrorn i mitten på bilden.
Bordet ja, vi hade ju repeterat med ett bord i Stockholm och nu måste vi ha ett bord i Hollywood också. Martin hade hittat ett bord som passade till hans “Sad clown act” som vi använde och hade inköpts på ett svenskt stort möbelvaruhus, som tur var hade möbelvaruhuset en filial även i Los Angeles. Det var en del pyssel med att få allt på plats med bord och en del annan rekvisita som skulle komma via post. Vi anlände till Los Angeles några dagar innan vi skulle köra igång och bodde då först på ett rätt slitet motell där delar av inredningen var trasig. Intressant att ha sett den sidan också av L.A. för så snart vi kom in på Magic Castle fick vi fantastiska rum eller snarare små lägenheter bara cirka 50 meter från slottet. De proffsiga medarbetarna på stället i fråga tog väl hand om oss och Rick Manfredi hjälpte mig att sätta ljus, han var snabb som en iller. Intressant också eftersom vi i princip inte hade haft möjlighet att ha olika ljusbilder tidigare, det var bara att åka med. Vi fick våra loger och en butler. Ja helt enkelt en kille som vi kunde be om mat och snacks och dricka om vi önskade.
Besöket på Magic Castle för mig det absolut roligaste som hände med Mystique, jag är enormt tacksam och glad för den upplevelsen. Det finns mycket att berätta så jag delar kanske upp den här episoden i två delar. En sak var att vi fick klart för oss att man inte fick röra vid åskådare hur som helst, eftersom Magic Castle var rädda att de skulle bli stämda. Det gjorde ju det hela lite besvärligt eftersom ett av numren vi hade tagit med oss var Meet:oo som jag har berättat om tidigare. Lösningen blev att jag och Tom gick ut före varje föreställning och tittade på en liten kö som bildades varje gång. I den kön stod folk som inte hade fått någon biljett men hoppades på att det fanns någon extra plats de kunde få. Då kunde vi fråga någon lämplig person i den kön om denne kunde tänka sig att bli upptagen på scenen och bli klappad på. I gengäld hade vi två fina platser att erbjuda. Det löste sig faktiskt till varje föreställning, och vi gjorde tre föreställningar varje kväll. Jaa, tre föreställningar varje kväll det var ganska mycket och vi var nog rätt färdiga allihop efteråt. Efter sista föreställningen minglade vi lite i de olika barerna och tittade på alla märkvärdigheter som finns byggda i de allmänna utrymmena, det är väldigt kul att gå runt där.Jag brukade be vår butler att slå in min middag i något doggybagliknande. Jag har kroniskt svårt att äta innan en show. Jag tog med mig käket till rummet och åt i lugn och ro innan det var dags att preparera saker och ting. Alla som känner mig och har sett vad jag gör vet att jag också har en hel del saker att förbereda, och här var det alltså tre shower som behövde göras i ordning varje kväll. Det tog en bra del av natten, men jag var alltid lika glad dagen därpå att det var klart och att jag inte behövde bekymra mig.
Ett speciellt nummer som vi gjorde var John-Henrys “Dödsbrevet”, det är verkligen inte särskilt muntert, men har en allvarlig poetisk ton som man inte ser så ofta i trolleri. Jag misstänker att det här var första gången som vi gjorde det numret fullt ut. Jag undrar om inte det också dök upp under magikursen på universitetet och att vi sedan tog tag i det och utvecklade John-Henrys idé. När jag ser numret nu så förvånas jag över att vi vågade, jag måste säga att vi har tagit en del risker i vårt konstnärliga skapande av trolleriakter. Det var för övrigt John-Henry som fick upp oss på morgnarna. Ganska tidigt var det frukost i John-Henrys rum, han fixade äggröra och kaffe och bara tanken på kaffe på morgonen kan åtminstone få mig att röra på mig. Allt som allt var det naturligtvis härligt att få vara där, och väldigt ofta satt det celebriteter från magivärlden i publiken. Några av mina egna hjältar som David Williamson och Rudy Coby till exempel, en kväll plockade vi upp John Carney till Meet:oo (Martins min när han såg vem som satt på stolen blev ett så fint minne att jag fortfarande fnittrar när jag tänker på det)
