Nu var vi alltså igång, och som Tom skriver i sin kommentar till del 3 så hade vi till en början lite olika idéer om hur showerna skulle se ut egentligen. Jag kan för övrigt rekommendera er att läsa Toms kommentarer, han förklarar vissa grejer som jag inte tar upp. Vi tänkte kanske ha många andra artister och själva bara presentera och stå som värdar, men vem vilka skulle vi plocka in och när, och hur skulle vi boka in folk när vi inte hade någon budget? Jag tror att vi till en början tänkte att vi själva hade tillräckligt med material tillsammans i bagaget så det räckte för hösten och då kunde vi boka in en gästartist varje gång. Om vi samtidigt skapade lite nytt, ett nummer till varje föreställning så skulle vi klara det. Det var då som Tom, jooodå det VAR han, sade att vi skulle göra en helt ny föreställning varje gång. Tom trodde att det var pionjäranda i min blick, men det är helt fel. Martins blick som pendlade mellan skräck och den häpenhet som man kan se hos ett litet barn som för första gången får ett mynt plockat ur örat, fick mig att helt sadistiskt omedelbart samla ihop anletsdragen och säga: “jaa, varför inte? Vi kan ju iallafall försöka!” Jag belönades med Martins storslagna uppgivenhet; suckar och utslagna armar, skakningar på huvudet och irrande blick. Ja så blev det så, vi använde gammalt material för att fylla ut här och där men skapande en helt otrolig mängd nya nummer. När jag sitter och går igenom gamla körscheman och tittar på bilder nu så är det jag som slår ut med armarna och skakar på huvudet.

Jag kommer inte berätta i detalj om varje show utan göra nedslag lite här och var. I septembershowen den där hösten 2017, hade vi två olika gäster, jag tror att det är enda gången som det har hänt. Vi har haft en duo från Nederländerna i en föreställning långt senare, men den här gången var det Mikael Hedné från Norge och Arkadia från Sverige som ju inte jobbar ihop i vanliga fall. Redan här ser jag hur jag har skrivit in i körschemat hur vi väver ihop föreställningen mycket mer, det finns återkommande gags och olika sätt att binda ihop föreställningen idémässigt och visuellt. Jag ser också att vi allihop gjorde ett trick med spelmarker och jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad vi gjorde.

Foto: Olav Holten

En sak som vi hade med de första gångerna var vår fotovägg. Det var en stor affisch eller om det var en roll up som det stod Mystique överallt på och som Olav Holten sedan bad våra åskådare allt eftersom de anlände ta plats framför. Olav tog en fin bild och så var meningen att de själva skulle gå in på vår facebooksida och tagga sig själva och därmed också sprida vårt namn och ge oss lite uppmärksamhet. Det fungerade väl lite grand men jag tror att folk inte brydde sig riktigt, plus att det var många som ändå återkom flera gånger och inte taggade sig själva varje gång. Jag har för mig att vi monterade den där fotoväggen på baksidan av vår backdropställning.

I oktober och november hade vi våra första internationella gäster; Alexandra Duvivier från Frankrike och Fritz Alkemade från Nederländerna. Väldigt härligt med båda gästerna och Fritz är ju en god vän nu. Jag gillade Alexandra också, det var kul att jobba med henne och hon var med och spelade i våra knasiga övergångar, jag tror att hon tyckte att det var roligt, och idag är hon ju en riktigt stor stjärna på magihimlen. I den showen hade vi dragit åt skruvarna ännu mer och bundit ihop det till en rätt rolig helhet. Den handlade rätt mycket om kakor och att jag försökte få tag i kakor. Det var här det började, det här med kakor… Det är nämligen så att jag har diabetes typ två och absolut inte bör äta kakor, det här hade vi förstås rätt roligt åt, men sedan bara fortsatte det. Så fort det skulle vara någon kaka med och det visade sig vara påfallande ofta, så blev det alltid någon typ av scenario där jag äter upp en kaka eller femton. I oktoberföreställningen gjorde vi också för första gången kakrutinen med John-Henry och Tom. Den gången avslutades den inte med att jag åt någon kaka. Det kom till senare, i någon senare upplaga när vi återanvände numret kom vi på att jag skulle komma in och sukta John-Henry med en kaka (Tom har ju snott alla hans kakor i numret) och sedan trycka i mig hela kakan själv så smulorna flyger.

Nu börjar det bli sent här framför datorn, och jag är trött, dessutom är jag sugen på kakor så jag tror att jag fortsätter en annan dag. Det finns lite mer att berätta om hösten. Jag återkommer!

Foto: Jörgen Grundström